Älgjakten

 

Älgjakten

 

Efter en ganska tystlåten frukost med flera som stönade om huvudvärk samlades de tre jaktföljena utanför värdshuset. Hjort och de som skulle jaga björn med honom försvann åt sitt håll medan de två andra avvaktade. Så snart Öjvind och en hirdman anlände hade Get dragit dem åt sidan och de hade samtalat intensivt en lång stund. Sedan red hirdmannen iväg i galopp tillbaka mot Björknäs.

 

Get höjde sin stämma och snart var gruppen uppdelad mellan honom och Öjvind. Det var den senare som skulle leda älgjakten. Tillsammans med honom var ett tiotal personer, bl andra Hella Gudruns Björndotter, Liv Knaphövde, Gjord Tygeson samt Reidun Mikladotter och Vidar av Ekehuvud.

 

De båda jaktlagen slog följe ned till bäcken men skildes där från varandra. Älgjägarna korsade bäcken och Öjvind höll ett förmanande tal om att nu gällde total tystnad. Den som fjärtade så det hördes kunde vända åter så nu var sista chansen att släppa ut sina gaser vilket flera ljudligt tog chansen att göra. Under tystnad vandrade sedan gruppen långsamt genom ett landskap med glesa låga tallar tyngda av snö och stora öppna kärrområden. Det enda som hördes var fraset från snön där man tog sig fram. Efter en timma höjde sig marken och tallarna stod höga. Här och var blev det helt snöfritt då vinden legat på i det pass man nu gick in i. Spänningen steg. Så närmade man sig slutet av skogen där ett smalt hårdfruset kärr gränsade av mot tätvuxen björkskog. Öjvind pekade ut platserna där de olika jägarna skulle ta pass. Så ljudlöst man kunde smög sig alla mot de angivna positionerna. Spänningen låg på topp. Så blev det fullständigt tyst. Den lätta brisen utifrån björkskogen mojnade och det enda som hördes var råmandet isar i fjärran sjöar. En orre kom flygande och landade bara tjugo meter framför Vidar. Vid den fångstgrop där Reidun var posterad med sitt långa spjut "jamade" en lavskrika alldeles bredvid. Så hördes en gäll hornsignal i fjärran och allas hjärtan började slå. Drevkedjan hade nu börjat röra sig. Den befann sig nästan två kilometer bort nedgrävda i den öppna stormyrens snövallar sedan flera timmar. Först nådde bara enstaka rop fram från drevkedjan men snart hördes ljud från hela myrens bredd.

 

Plötsligt började det knaka inne i björkskogen och tre älgar kom utrusande på rad. De sprang rakt emot Vidar Ekehuvud som reste sig upp med spänd Långbåge och fick iväg en pil som träffade rakt i halsen på älgkon som var först. Den kastade kraftigt åt höger och sökte komma undan nedanför sluttningen i myrkanten. Där stod Hella som slungade sitt spjut som träffade puckeln. Kon vände åt höger igen för att försöka återvända till björkskogen men kom då att springa rakt ner i den grävda fångstgropen, täckt med sly och granris. Ljudlöst försvann hon ur sikte ner i marken. Kalven hade vänt åt andra hållet och kom så att hamna mellan Öjvind och Reidun. Båda slungade sina spjut som båda träffade, Reidun i bogen och Öjvind i magen. Kalven fortsatte uppför sluttningen i den riktning jägarna kommit ifrån men föll samman halvvägs upp med blodet frustande ur näsborrarna. Han försökte resa sig igen men Gjord hade raskt sprungit uppför sluttningen och ändade dess liv med ett våldsamt slag med yxan i pannan.

 

Inte heller Liv gick lottlös från jakten: inte bara älgarna hade kommit farande ut björkskogen utan även en räv och en tjäder varav hon lyckades fälla tjädern i flykten med en välriktad pil från sin lätta båge. Älgtjuren hade vänt och rusat tillbaka in i björkskogen för att sedan synas springande nedanför höjden åt höger. Efter en stund kom de uppspelta drevkarlarna fram och man hjälptes åt att dra upp den stora älgkon ur fångstgropen. Flera brasor tändes. Älgarna togs ur, flåddes och grovstyckades. Valda delar grillades och flera i gruppen bjöd frikostigt på salt. Så tackade drevkarlarna för sig, tog med sig sin andel av köttet och försvann. De hade nästan tre timmar pulsande innan de var åter till sitt nattläger och ville komma fram innan det blev för mörkt. Där skulle de ha sitt eget gille som tack för sin insats. Berghems jägare återvände högljutt pratande till värdshuset.

 

Hur gick det då med Gets björnjakt. I det ide de skulle till fanns en känd människodråpare, en jättestor björnhanne. Med sig hade man Långes skickligaste jägare, Katja, med sina björnhundar. Sammantaget var man sju personer på denna jakt. Framme vid grytet grävde man föst undan en massa snö och is till idets ingång och så stötte man med långa spjut in i hålan medan hundarna skällande och morrande stod på helspänn utanför med övriga jägare. Ingenting hände. Då manade Katja sin minsta hund att gå in i idet vilket den mer än gärna gjorde morrande med tillbakadragna läppar så de gula tänderna syntes och svansen rakt upp i luften. Hunden försvann och sedan blev det tyst. Så kom den ut igen med förvirrad blick. Nu var det Katjas tur att slå eld på en fackla och krypa in i grytet. Hon rumsterade runt en lång stund och hon verkade gräva eller hacka. Så kom hon utkrypande med baken först släpande på ett stort bylte. Det var det halvt förruttnade björnhuvudet. "Den var död" var allt hon sa innan hon med en elak blick på Get lämnade övriga och försvann. Hela jaktstämningen var borta och alla kände sig snuvade på dagens nöjde. Tysta gick man åter. Björnen måste ha avlidit av de skador den fick vid en sammandrabbning med Berghemsbor under senhösten. Ingen trofé till någon. Björnkraniet hade Katja tagit med sig utan att fråga om lov. Men tystnaden gjorde att man på återvägen lycka fälla en vättskrämd räv som springande korsade deras väg. Även två helt vita harar fälldes av påpassliga skyttar. Så helt lottlösa blev man inte. Så slutade jakten för dessa följen. På kvällen fanns flera sorters vilt på bordet. Med mycket enbär och salt var även räven ätbar.