Björnjakten

 

Björnjakten

 

Solen har precis letat sig upp, det gnistrar i snön och ryker om andedräkten. Det är dags för björnjakt. En skara tappra ger sig iväg över snön. Hjort i spetsen tätt följd av sin gamla vän Njal och en samling snokar som inte anser älgjakt vara tillräckligt ärofyllt. Sven är skadad och kan inte följa med, Jacobi finner inte att jakt och dylikt är kristligt för en präst att göra även om han välsignade jaktlyckan i Sankta Sigrids namn. Det är förutom Njal, Ragna, Knut, Sukka och Ädla även Chava som följer med till skogs.

 

Vi ska först gå 40 spjutkast och sen väntar vår hundförare Skålben med två hundar och spjuten och då är vi halvvägs till idet låter Hjort förkunna, ivrig att komma iväg. Där har vi en genomgång av hur jakten ska gå till och efter det är det tystnad och lätta steg som gäller men nu går det bra att prata. Den goda stämningen från gårdagen lever kvar och samtalet om vem som ätit och druckit tillräckligt manligt och kvinnligt sin ätt till heder på hunaländskt vis avlöper utan alltför mycket osämja. Det är uppenbart att Snokarna inte verkar lida för mycket av kylan, men några riktiga jägare är det inte. Nej det rör sig lite klumpigt och Knut påtalar att ”Är inte Kungens män i hälarna finns ingen anledning att röra sig tyst” alltid efterföljt av ett skojsamt skratt, och en hård blick från Njal.

 

Nu har de smugit sig andäktigt tyst fram till idet. Långsamt och försiktigt ställer alla upp med var sitt björnspjut vid sin vänstra sida i en ring runt idet. Det finns inte björnspjut åt alla så Hjort tecknar åt Ädla som är väl försedd med både lång- och kortsax och skinngambeson att ta position ovanför idet och väntar protester men får ett illmarigt leende tillbaka. Som väntat vill Chava stå lite vid sidan om. Spänningen och upphetsningen bland deltagarna går nästan att ta på. Hundarna vet vad som gäller och håller tyst även de, till och med Knut. Det gäller att inte björnen vaknar innan allt är förberett, då kan det gå riktigt illa.

 

Nu viskar Hjort till Skålben och två små men kraftiga Långehundar ger till att skälla kraftigt samtidigt som den första krafsar upp ett större hål och försvinner in under snön. Ett ynkligt gny hörs och sen är det tyst. ”Skrik alla, nu ska björnen ut” hojtar Hjort och ger tecken till Skålben hundförare men det behövs inte. En yrvaken björnunge rusar ut och Ädla hoppar vigt ner från sin position och slår ungen medvetslös. Förvånad sitter hon gränsle över ungen. ”Fort tillbaka, snart kommer mamman ut” skriker Hjort åt Ädla, och hon lyckas precis kasta sig undan när ett rytande som skakar marken hörs och björnmamman rusar ut. Den som inte känner ilningar längs ryggraden i det läget är inte av kvinna född.

 

”Stå fast, håll spjuten” skriker Hjort. Björnen stannar upp, nosar på sin unge, vem ska den attackera först? Hunden springer till sin förare och gömmer sig. Chava blir skrämd, tappar spjutet och börjar retirera, ”stå fast” skriker en förtvivlad Hjort. Björnen ser och går till anfall. Sen händer allt väldigt fort. Chava ändrar sig och tar upp spjutet samtidigt som björnen kastar sig på Chava. Det är precis att hon hinner och björnen rusar rakt in i hennes spjut. De som står en bit ifrån kastar nu spjut från båda sidor av björnen och den faller ned med ett kvidande. Vrålet som stiger upp ur Chavas strupe är lika hemskt att höra. Det rinner blod från hennes klädnad men hon verkar inte allvarligt skadad. Sen är det som en lättnad faller på övriga gruppen som stämmer in i hennes vrål. Jakten har lyckats och ingen är allvarligt skadad. Efter en kort diskussion är nästan alla överens om att det är Chavas spjut som dödat björnen.

 

Ragna, fortfarande med detta Ödis liknande leendet på läpparna, raljerar och är svart i blicken över att Njal inte får pälsen för den skulle Hild behöva. Njal som fallit omkull, reser sig och viftar snön från sina kläder och skägg, och stegar ner i björn idet, där det hörs små grymtanden ifrån. Strax därefter stegar han ut, lerig och blodig, med en liten björnkulting i handen som han slänger framför Knut. “Se till så min Hild får en förbannad päls.”