Ekonomiskt system

Ekonomiskt system

 

Försörjning

Basen för landets välmående är jordbruk och boskapshållning. Därtill kommer handel och vissa andra saker. Dock försörjer sig nästan alla på någon form av jordbruk.

För de allra flesta går året ut på att få allt att gå ihop då många lever på gränsen. Saknar man mat får man försöka byta sig till mot något annat, om man har något vill säga.

Ekonomi är en privat sak och har man svårt får man ta hjälp av sin ätt eller be om hjälp av t.ex. byn man bor i. Det finns inga socioekonomiska skyddsnät för folket. Vid nöd, dåliga år eller saknad av förnödenheter kan ätten, bygden eller fränder hjälpa till med det allra nödvändigaste för att lindra.

Vidare får ingen ta upp skatt från någon annan i Hunaland. Istället betalar man ofta tull och böter vid ting. (se nedan) Landet är relativt rikt på naturtillgångar och man har även egen silverbrytning.

Vid större byggen och andra samhällsinsattser går byar och ibland landsändar ihop och delar på kostnaderna. I de fallen går befolkningen samman och lägger ihop, var och en efter egen förmåga, så att man kan täcka kostnaderna. Några aktuella exempel är den nybyggda vägen mellan Berghem och Hålabo och den norra handelsstationen Snokheim som ätterna Rind och Snok byggde.

 

 

Härskarens försörjning

Härskaren av Hunaland har ingen rätt att ta upp skatt av sitt folk. Utöver inkomsterna från sina privata gårdar bekostar härskaren sitt uppehälle och sin hovhållning genom de fem kungsgårdarna, genom vägtullar och genom att han eller hon får en femtedel av alla straffböter som döms ut vid tingen.

Härskaren och dennes folk har rätt att kräva husrum, mat och stallning med foder för sina hästar i högst tre dagar i vilken som helst gård i hela landet, och i en by kan de kräva gästning i en vecka. Det här är en förmån som används mycket försiktigt av kung Ragnvald, men visst händer det att gårdar får oväntade nattgäster i form av kungens folk och ibland av kungen själv med följeslagare.

 

 

Tull och böter

Härskaren tar ut vägtull på delar av pilgrimslederna genom Hunaland, och på andra delar av lederna är det landhersar som har tullrättigheter. Kungen har också givit vissa familjer en vägsträcka i förläning. Den som har rätt att ta upp tull brukar också vara skyldig en motprestation. T.ex. så skall de som har tullrättigheter på pilgrimsleden genom Hunaland hålla sin del av vägen fri från rövare och pack samt hålla vägen i gott skick. Byar som tar upp tull från handelsmän skall se till att frid råder på marknaden osv.

I de fall vägtullen går till kungen är det en lokal hövding eller herse som ansvarar för att tullen tas upp. För detta får hövdingen eller hersen en del av det som samlats in. Både vägtull och marknadstull räknas efter värdet i packar och vagnar, och vad gäller vägtull också efter den resandes status – ju bättre folk desto mer kan de betala.

Tull kan användas som ett mäktigt vapen. Fiender till den som tar upp tullen lär få högre tull än andra, dock inte allt för mycket mer.

Tullbeloppen är dock inga höga belopp. Betänk att man kan få betala tull flera gånger om man reser igenom Hunaland. Härskaren och hans folk betalar dock ingen tull.

 

Böter förkunnas på ting och härskaren, lagkloka, landhersar och målsäganden delar på de böter som delas ut. Härskaren skall alltid ha del av böter medan t.ex. en hövding bara får det inom sitt område.

  • Härskaren tar 1/5
  • Dömande makt 2/5 (landherse, hövding och lagmän delar på klumpsumman, efter status)
  • Målsägande 2/5