Hunadal

Hunadal

 

Sumprakan och Ulvmosse tullstation

Sumprakan är ätten Snoks största markområde i landet och är beläget längst ner i södra Hunaland. Hövding Ketil Thorgeirsson är den som styr över Sumprakans största by, tullstationen Ulvmosse. Byn är belägen i korsningen mellan Pilgrimsleden och Vigulsvägen och har vuxit mycket under de senaste åren. Emellanåt räcker inte ens huesen till då Ulvmosse befolkas av tillresta handelsmän och andra som trängs innanför trämurarna.

Hövdingen har nyligen tagit dopet precis som sin bror och ätteledare. Blotandet till asarna och vanerna sker därmed inte alls i samma utsträcknig på orten som det gjorts tidigare.

Man livnär sig inte på åkermark och boskap i trakterna, det tillåter inte markerna. Istället får man sitt uppehälle från andra inkomstkällor, så som jakt och tull. Befolkningen är mest folk under Snok och en å annan utomstående familj.

 

 

Torsvi

Söder om sjön Vältan, längst ute på näset, ligger Torsvi med sex gårdar. En av dessa gårdar är ätten Ekehuvuds fäste, nämligen Folkehem. Här bor Sibylla, Joar, Airik, Ethel och Sakine med sina djur och trälar. I övrigt är det rätt så stillsamt och man livnär sig mest på jorden och djurhållning. Överlag domminerar ätten Ekehuvud befolkningen här och jordbruket är väl skött och ger bra avkastning.

 

 

Vigulsängen

Vigulsängen är bete för Ljusnedals djur och plats för Hunalands höstting. Det är en plats alla Hunalänningar vördar med respekt och enligt legenden skall Hunalands grundare, Bergfast Ottarson, ha bott på Vigulsängen. Än idag finns det tre kullar här som sägs vara lämningarna från Bergfast Ottarssons gård. Ett källsprång på ängen, kallat Hovkällan så länge man kan minnas, har länge använts som offerplats. Enligt sägnen stammar den från Bergfasts tid.

 

En bit bort från tingsplatsen ligger byn med samma namn. I byn Vigulsängen bor det ett dussin familjer, bl.a. Ragnbjörns ätt en gren ur Ödisätten. Dom är mangrant konservativt asatroende och har sällan ett så gott öga till kristna. Man har även ett mycket imponerande gudahov här som står under tung bevakning. Ragnbjörn har genom åren haft flertalet fruar och frillor och hans barnaskara är stor både till antalet och variation i utseende. Ätten styr flertalet gårdar som ligger utspridda på Vigulsängens utkant medan själva ängsmarken används till betesmark för får och grisar och på andra sidan skogen sköts garvning och mindre fåruppfödning. På den odlade marken odlas till största delen korn, men de boende är mest stolta över sina fina äppelträdgårdar som de boende på gården Stenbäcka sköter om. Det är dugliga gjordar och närhet till vatten samt att byn ligger vid en viktig vägkorsning, så byns invånare står sig bra när det gäller försörjning.

 

 

Hol

Hövding och gårdsfar Jarle Ulvbett Ödis styr över lilla byn Hol och området däromkring. Han är en erkänd och fruktad kämpe som har många år kvar att leva innan åldern tar ut sin rätt. Jarle är gift med Boel som är syster till hövding Erik i Ljusnedal. Ulvbetts två söner, Fino och Hord, har varit trälar i Svealand men är nu åter tillbaka efter att Jarl Sigrid gifte sig med Kung Ragnvald. Jarle är gammaltroende men funderar på att döpa sig. Gårdslivet i övrigt är ganska stillsamt och normalt, men avbyts då och då med vapenlek.

 

 

Lene

Är en storgård tillhörande Ödisätten och är den plats kung Olof den Heliges här verkligen kom in över gränsen på väg mot Stiklastad, vad sedan andra platser må säga om saken. Lene är känt för bl.a. att gamla mor Glo-Mida, sin tids främsta sagoberättare, föddes och levde sina dagar på här. Hon dog 1102 vid 93 års ålder.

Gården i sig har det mesta som hör en storgård till och förbiresande kan räkna med att här finns resurser för det mesta, t.ex. reparationer i metall och trä, mat och logi. Dock är ju inget gratis.

 

 

Ljusnedal

Största orten i Hunadal samt södra Hunaland. Med hunaländska mått mätt är det en mycket stor by. Främst lever byn på sina präktiga linodlingar. Här finns tygtillverkning på stor skala, linoljeframställning och Hunalands största linmarknad. Det hålls även ting för hela Hunadal innan själva markanden börjar. Självklart gästar här då flera av Hunalands framstående personer. Nästan i mitten av byn ligger en stor öppen plats som används till marknader och ting. Runt denna ligger ett gytter av hus, med brädlagda gator. I utkanten ligger de många gårdarna spridda och betesdjuren strövar runt om i skog och mark. Inte sällan strövar svin fritt mitt i byn tillsammans med diverse fjäderfä.

Hövding Erik Olavsson av Knaphövdeätten styr byn och bygden kring byn. Han är god i jakt, strid och blot, men markdispyter på senare tid har skapat rykten om att han borde vräkas från sin plats. Hans blotande kan komma att ligga honom i fatet inför kungen vid en sådan eventuell händelse. Ljusnedal drabbades hårt av svälten, vintern 1104, men nu har de tomma gårdarna fått ny befolkning, för det mesta. Häri ligger markdispyterna som Hövding Erik är skyldig till. Han vill inte släppa ifrån sig marken till de nya invånarna, som han lagt vantarna på när gårdarna stod tomma.

Byns invånare är en salig blandning av ätter, familjer, Hunalänningar, utlänningar, unga och gamla. Utöver lin, kan man få tag på det mesta här och ölstugorna är ofta välbesökta av byns invånare men främst av förbiresande.

Söder om Ljusnedal har man byggt en bro över Fångan för att enkelt kunna ta sig över älven. Dock är det tull på att passera. Tull som hamnar i Hövdingens ficka.

 

 

Ed

Den lilla byn Ed är närmaste granne till kungsgården Bistra, och mycket handel sker dem emellan där Ed byter bort ull, färgat garn och rovor mot Bistras fläsk och spannmål. I Ed bor Luden Åfridson, Luden Fåramål gemenligen kallad. Hans får ger Hunalands bästa ull och han brukar få dubbelt betalt för sitt garn och sina fällar. Dock strök de flesta av byns får med i fårpesten 1111/1112. Befolkningen är milt sagt upprörda över det hela och har gjort gällande att den så kallade hövdingen i Trenne Stenar vid Odensåker är en man utan heder.

Utöver den berömda ullen är Ed annars känd för att den är delad mellan två ätter. Knaphövdeätten har den västra sidan och Ödisätten den östra. Det är inget som egentligen ställt till bekymmer och ätterna är tillfreds med uppgörelsen. Man litar även till att den kungliga förvaltaren på Bistra ser till byns väl och ve, varför man inte har någon hövding.

 

 

Bistra

Tidigare Ekehuvudgård, men donerades till kungariket 1095 och är nu en av landets kungsgårdar. Här föds det upp grisar i stor mängd och dessutom odlas mycket råg på de präktiga åkrarna och man har utmärkt läge med tillgång till Fångans fiskevatten. Gården i sig består av många hus och ekonomibyggnader. Runtom löper en träpallisad på en mindre jordvall. Innanför finns även ett litet kapell med tillhörande präst.

Den kungliga förvaltaren, Herse Östen Björnsson Rind har visat sig vara mycket begiven på gårdsbruk och har ökat produktionen sedan han tog över. Under sig har han utöver gårdsfolk och andra personer även en skara av kungens krigare. Sällan är de färre än 15 krigare av olika slag närvarande på gården.

 

 

Näskott

En by placerad vid en viktig vägkorsning och bestående av ett antal gårdar. Här livnär man sig dock inte på att odla utan på getuppfödning, och i viss mån även på får. Det mesta man kan tänka sig som går att göra av en get finns här till försäljning. Allt från ost och ull till benprydnader och skinn (som man bl.a. kan göra blöjor av) En annan speciallitet man har är det hjortronsvin som tillverkas i flera gårdar och gårdarna tävlar gärna om vilken som gör mest äkta Näskotvin. Här bor främst folk ur ätten Ödis men Lagkvinnan Eydis Krok lever och verkar här. Byn får ibland stå ut med rövare från Härjedalen. I gårdarna berättas också hur krigshövdingen Vaino med krigsfolk låg i lur på annalkande Svear och gick segrande ur striden 1102.

 

 

Karshälla

En gård man sällan besöker. Här bor änkemannen Asolf med sina barn och driver gården ensam sedan hans fru Nidun svalt ihjäl vintern 1104. Han talar sällan med folk, och alltid med nedslagen blick. Dock är gårdsfolket glada för alla gäster man kan få. Livet här är torftigt och hårt. Med mager mark och inga betsdjur så kan man inte göra så mycket. Den lilla extra inkomst man har är den reptillverkning som sker här.

 

 

Koll

Koll är en gård som varit ättegods i Torvaldsätten alltsedan Torvald den mörkes tid och här är det Hövding Hravn Krappe av Torvaldsätten som styr. Han räknar i sin tur Bolla Igulsdotter som sin anmoder. Runt ättegården ligger byn med samma namn. Hravn är sedan tidigare känd av hunalänningarna som en bufflig, skränande och skrytsam huttlare som gärna skor sig på andras olycka. Det är gott bete på ängarna vid gården och markerna brukar ge bra med hö och utsäde. Hravn Krappe, som är den nuvarande ägaren, har t.o.m. nyligen låtit bygga en ny ladugård för att hans kor blivit för många för den förra. Många av hans grannar tror dock att det mest är ett skrytbygge för att visa sig förmer än andra. Man har lagt ned stora resurser (i den mån man har) på att befästa gården och byn för att kunna skydda sig effektivt från plundringar av Härjedalsbor. Även här slog svearna till 1102.

 

 

Västanbäcken

På en höjd ute på slätten tornar Västanbäcken sig upp. Här har Ödisätten sitt befästa huvudsäte. Utöver den stora gården ligger det även en liten by alldeles nedanför höjden och i den närliggande trakten finns det även ett par lydgårdar. Nedanför gården strömmar Fångan och utöver gott fiske ger den även skydd från anfall ifrån öster. Man har även tullrättigheter som brukar tas upp strax söder om gården, där vägen från Karshälla korsar Fångan. Tidigare tillhörde gården Sven Lagman, men efter hans död 1105 övertog Vrång-Tumma Trottesdotter styret i egenskap av gårdsbryte. Svens fru, Elfrid Rind (ätteöverhuvud för Rond) bodde dock på gården ett bra tag och andra Rindare besökte frekvent gården. Nu är det dock Elfrids och Svens son Erik, som formellt styr och äger gården. Huvudförsörjningen är traditionell och grundar sig på vete, korn och boskap.

 

 

Högenås

En by som är allt annat än trevlig att bo på. I en ravin intill byn ligger nämligen ett av Hunalands fåtaliga stenbrott, Högenäs. Här blandas trälar och folk med stendamm, oljud från stenbrottet och öldrickande. Vardagen kännetecknas av arbete och hårt slit med avslutning på byns enda ölstuga för att skölja munnen och lätta på verken i musklerna. Trälarna är så många att de har speciella boningshus som står under bevakning av byinvånarna. Verksamheten är dock lukrativ speciellt tackvare två stororder på sten till de två tullstationerna som byggts i landet av Snok och Rind.

Intill byn ligger den befästa storgården Järvås. Landherse Hildeborg Ulfsdotter Ödis bor och verkar här. Hon är dock inte ensam. Sex barn, gårdsfolk och krigare bor även här och Hildeborg har förutom sina inkomster på det fina jordbruket även sina händer i stenbrottet i Högenäs. Gården är omgärdad av en låg stenmur, mer som en gärdesgård än försvarsverk.

 

 

Odensåker

Tidigare en sorglig samling hus och gårdar, Det är en underdrift att säga att livet var kärvt här. Tills en dag då en man vid namn Sten Bure rensade upp i trakten från rövare och annat pack. Med sig hade han en del Rindfolk och över ett tjog jämtländska råskinn. Sommaren 1111 utropade sig Sten Bure till hövding över Trenne stenar med omnejd. Ubgeb har protesterat. Byfolket verkar helnöjda. Hövding Sten Bure bor numera på gården Trenne Stenar precis intill byn. Visst är livet fortfarande hårt, men nu strövar här otaliga får importerade från Britannien och rövare håller sig borta. Det enda som byn var kännt för innan var Erengislesdöttrarna Islinn, Ilda och Ingvild. De är beryktade för sin skönhet och ovillighet att ta emot friare. Erengisle är flintskallig numer, kanske efter att slitit sitt hår men arbetar hårt på att få döttrarna bortgifta.

 

 

Holtangen

Högt uppe på fjället och ganska isolerat ligger Torvaldsättens andra by, Holtangen med under dussinet gårdar av varierande storlek. Det är inte mycket den magra jorden vill släppa ifrån sig, så folket här lever nästan uteslutande av get- och fårskötsel, jakt och fiske. Klimatet är ganska regnigt och fuktigt. Många av byns unga lämnar hemmet och tar tjänst på andra håll i Hunaland. Så har det alltid varit, så i nästan varje gård i Hunaland finns det alltid någon som kommer från Hotangen eller stammar därifrån. Hotangarna är ett härdigt och händigt släkte, så de har ett gott rykte som arbetsfolk vart de än kommer. Trots sitt skyddade läge får man se upp med plundringar från Härjedalen och Jämtland.

 

 

Alvtakan

Svartmåne, en gode från ätten Ekehuvud håller gården Alvtakan som sin. Svartmåne bor dock inte ensam, men livet kan lätt te sig en aning ensligt ändå, tackvare gårdens läge.

 

 

Trångtun

I dalsänkan mellan fjällen och vid Fångans strand ligger byn Trångtun med Hövding Geir Ulfson Sköld som herre. Han är hövding för norra delen av Hunadal. Trångtun består av storgården med samma namn och elva mindre gårdar. Österut, genom fjället, går ett pass som leder in i Jämtland. Genom passet kommer även en del handelsvaror och skvaller från öst. Något som kan vara värt mycket. Jakt, fiske, jordbruk och en hel del handel står för folkets livnäring. Utöver detta livnär sig befolkningen i Trångtun till och från av plundring i Jämtland, och jämtarna ger tillbaka med samma mynt. Folket på Trångtun håller sig till de gamla gudarna, dock är hövdingen vattenöst, men hyser inget agg mot de döpta. Det sägs om folket i Trångtun att när det gäller krigföring och vapenbruk så är varje invånare i den trakten lika mycket värd som två från vilken annan by som helst. Sant är att många av landets mäktiga gärna har krigare från Trångtun i sina hirder.