Härjedalen

Härjedalen

 

Konung Halvdan Svartes av Norge märkesman hette Härjulf. Vid ett gille kom Härjulf i gräl med en annan av konungens män och slog ihjäl denne med konungens silverbeslagna dryckeshorn. Han slog därvid så hårt så att hornet brast. Av detta fick han namnet Hornbrytare. Konungen förklarade Härjulf fredlös och han flydde då till Anund sveakonung. Hos honom blev han en tid. Så mötte han sveakonungens fränka Helga och låg hos henne. Ord om detta nådde Anunds öra, och än en gång måste Härjulf Hornbrytare fly en konungs vrede. Tillsammans med en skara trogna män slog sig han och Helga nu ner i Lillhärdal. Där byggde de en gård som de kallade Sliarosvellir. Därifrån lade Härjulf under sig alla dalar i det land som fick namn efter honom - Härjedalen. Ryktet om Härjulf nådde Norge och konung Halvdan sände män efter honom, men Härjulf försvarade sig lyckosamt. Inte bara krigare utan även arbetande folk kom från Norge, på flykt eller på jakt efter egen jord att bruka. På så sätt blev Härjedalen snabbt befolkat. Härjulf och Helga fick söner som alla tog land i Härjedalen och Härjulfsätten växte sig stor och mäktig, även om många föll i strid mot norska krigare. När Härjulf dog blev först sonen Hucker hövding och efter honom hans broder Hakon Valgr. På sina gamla dagar fick Hakon fred mellan Härjedalen och Norge under konung Harald Hårfagre mot att han lade landet under den norska kronan.

 

Politik

Härjedalen är ganska löst organiserat och står för det mesta självständigt, om än formellt under svealändsk överhöghet. Stormännen och byalagen sköter sig och sitt efter eget huvud mer än efter kungliga påbud, och genom åren är det mer än ett norskt sändebud som mystiskt har försvunnit i Härjedalens berg och skogar.

Jämfört med övriga länder i närheten så är Härjedalen ett farligt land att vistas i pga. rövare, rovdjur och annat löst i skogarna. Tingsmöte hålls två gånger om året, på våren i Lillhärdal och på hösten i Funäsdalen, och mötena leds av Härjedalens lagman. Det händer att Norge skickar ombud till Härjedalens tingsmöte, och då brukar de sitta vid lagmannens sida under mötena.

 

Ätter

Härjulfätten är alltjämt en av de mäktigaste, men har fått ge vika åt några andra större familjer. Från Hunaland har även ätten Snok skapat sig ett namn i området, främst genom erövring men även via blod.

 

Befolkning

Hunaland har inte allt för mycket att göra med Härjedalen, men vissa ätter och familjer har släkt här eller kommer själva härifrån. Flera från svealänderna har migrerat hit.

 

Religion

En pilgrimsled går genom Härjedalen och landet är på ytan kristnat. Förmodligen blotas det i gårdar och hus. Några få kyrkobyggnader finns men blotplatser finns det fler av.

 

Geografi

För att ta pilgrimsleden följer pilgrimerna Klaran norrut till Ambjörby, därifrån går de till Gärdås vid Västerdalälven, därifrån till Siljan och norrut längs Rotälvens många forsar och fall. Nu är man uppe i höglänta trakter, bland björnar och myskoxar och farliga stup. Det är en svår och farlig väg att ta, så de pilgrimer som kommer den vägen är ofta de som fruktar Gud och helige kung Olav så mycket att de vill utstå mycket för deras skull, och kanske sådana som ålagts den svåra vägen av sin präst för sina synders skull. Tar man sig väl igenom den här sträckan ansluter man sedan till Rombolaleden mot Lillhärdal och vidare mot Lofsdalen, Rombovallen, Ransundsjön, Långå, Ljusnedal och Funäsdalen innan den går in i Hunaland..

 

Persongalleri

Konung Halvdan Svartes av Norge märkesman hette Härjulf. Vid ett gille kom Härjulf i gräl med en annan av konungens män och slog ihjäl denne med konungens silverbeslagna dryckeshorn. Han slog därvid så hårt så att hornet brast. Av detta fick han namnet Hornbrytare. Konungen förklarade Härjulf fredlös och han flydde då till Anund sveakonung. Hos honom blev han en tid. Så mötte han sveakonungens fränka Helga och låg hos henne. Ord om detta nådde Anunds öra, och än en gång måste Härjulf Hornbrytare fly en konungs vrede. 
Tillsammans med en skara trogna män slog sig han och Helga nu ner i Lillhärdal. Där byggde de en gård som de kallade Sliarosvellir. Därifrån lade Härjulf under sig alla dalar i det land som fick namn efter honom - Härjedalen. Ryktet om Härjulf nådde Norge och konung Halvdan sände män efter honom, men Härjulf försvarade sig lyckosamt. Inte bara krigare utan även arbetande folk kom från Norge, på flykt eller på jakt efter egen jord att bruka. På så sätt blev Härjedalen snabbt befolkat.

Härjulf och Helga fick söner som alla tog land i Härjedalen och Härjulfsätten växte sig stor och mäktig, även om många föll i strid mot norska krigare. När Härjulf dog blev först sonen Hucker hövding och efter honom hans broder Hakon Valgr. På sina gamla dagar fick Hakon fred mellan Härjedalen och Norge under konung Harald Hårfagre mot att han lade landet under den norska kronan.

 

Politik

Härjedalen är ganska löst organiserat och står för det mesta självständigt, om än formellt under svealändsk överhöghet. Jämfört med övriga länder i närheten så är Härjedalen ett farligt land att vistas i pga. rövare, rovdjur och annat löst i skogarna.

Tingsmöte hålls två gånger om året, på våren i Lillhärdal och på hösten i Funäsdalen, och mötena leds av Härjedalens lagman. Det händer att Norge skickar ombud till Härjedalens tingsmöte, och då brukar de sitta vid lagmannens sida under mötena.

Stormännen och byalagen sköter sig och sitt efter eget huvud mer än efter kungliga påbud, och genom åren är det mer än ett norskt sändebud som mystiskt har försvunnit i Härjedalens berg och skogar. Där finns för all del både rövare och björn och lömska mossar, så det finns många möjligheter att råka illa ut, men vid ett par tillfällen har döda kroppar hittats med märken efter spjut och svärd, och sådana vapen använder varken björn eller knytt såvitt någon känner till.

Genom århundradena har Härjulfsätten tappat makt, och numera har Härjedalen ingen allenarådande hövding som på Härjulfs och hans söners tid. Istället fattas viktiga beslut på tinget, där alla fria och välättade män har röst

 

Ätter

Enligt legenden var det Härjulf som skapade Härjedalen och hans ätt styrde sedan landet. Idag har den ätten dock minskat sitt inflytande drastiskt.

Idag är det en mängd hövdingar och småätter som tävlar om styret i landet. På senare tid har även en viss hunaländsk ätt gjort sig ett namn i landet. Snok har med vapen och list erövrat viss mark och fått med sig vissa ätter i sin kamp.

 

Befolkning

Hunaland har inte allt för mycket att göra med Härjedalen, men vissa ätter och familjer har släkt här eller kommer själva härifrån.

I övrigt är det många härjedalingar som har släkt i eller anor från Norge.

 

Religion

Här blandas kristna och fornsedare, men kanske inte sida vid sida alla gånger. Det finns enklare ”kyrkor” men gudahov finns det mycket fler av.

 

Geografi

En pilgrimsled går genom Härjedalen. För att ta den här leden följer pilgrimerna Klaran norrut till Ambjörby, därifrån går de till Gärdås vid Västerdalälven, därifrån till Siljan och norrut längs Rotälvens många forsar och fall. Nu är man uppe i höglänta trakter, bland björnar och myskoxar och farliga stup. Det är en svår och farlig väg att ta, så de pilgrimer som kommer den vägen är ofta de som fruktar Gud och helige kung Olav så mycket att de vill utstå mycket för deras skull, och kanske sådana som ålagts den svåra vägen av sin präst för sina synders skull. Tar man sig väl igenom den här sträckan ansluter man sedan till Rombolaleden mot Lillhärdal och vidare mot Lofsdalen, Rombovallen, Ransundsjön, Långå, Ljusnedal och Funäsdalen innan den går in i Hunaland.

 

Persongalleri

Ljot Dagsson, Härjedalens lagman 
Lagman Ljot är på väg mot 80 år och sin släkts stolthet, både för sin vördnadsvärda ålder och för sin stora kunskap om lagarna och om forna händelser. Han är ättling i åttonde led till Härjulf Hornbrytare och den som på 1060-talet lät bygga Härjedalens första kyrka. 

Ljot är själv mycket mån om sin värdighet och har svårt att tåla att jarlens folk sitter med på tingsmötena. Vid vårtinget 1105 satt jarlens utsända och mumlade åt lagmannen när domar skulle avkunnas, och det irriterade den gamle så till den grad att han till slut reste sig och röt att i Härjedalen gäller Härjedalens lagar och att jarlen borde sluta skicka folk som surrar som bromsar i öronen på den som har att tolka lagarna. Tingsfolket höll med sin lagman, och stämningen blev ganska obehaglig. Efter tinget reste jarlens män hem och klagade hos sin herre på det bemötande de fått. De ville få lagmannen vräkt och helst dräpt, men jarl Hakon lät sig inte retas till våld. Däremot var det nödvändigt att demonstrera för Härjedalen var makten trots allt finns. Till hösttinget samma år återvände samma sändebud som till vårtinget - med ganska sura miner. Med sig hade de en elegant flugsmälla som gåva från jarlen tillsammans med hälsningen att om lagmannen blev alltför besvärad av bromsar kunde han få använda den, men inte gå längre än så. Jarlens varning var tydlig för alla men det var också hans dolda order åt sina egna män, så under hela tingsmötet satt sedan lagman Ljot med flugsmällan i handen och hötte med den när han tyckte att jarlens utsända blev alltför påstridiga. Då dämpade de sig och lät för det mesta lagmannen sköta tingsmötet efter eget huvud till allas belåtenhet. Det skrattas mycket åt det här runt om i Härjedalen och folk tycker att både jarl och lagman har skött sig med heder. Sedan dess har flugsmällan på sätt och vis börjat bli en symbol för Härjedalens ting, och lagman Ljot har den med till varje tingsmöte. 

Ravn Toralldsson på Sliarosvellir 
Den 26-årige Ravn är äldste sonson till lagman Ljot, en gladlynt man med behagligt utseende och höviskt uppförande. Hans far, Toralld Ljotsson, är hövding på Sliarosvellir där även Ljot bor. Toralld säger sig börja känna av åren - trots vad hans far i sin tur säger om vekliga ungdomar som inte ids anstränga sig det minsta - så de senaste åren har Ravn varit den som skickats norrut som ättens eller Härjedalens utsände till möten med kung Ragnvald och vid något tillfälle till Hunalands höstting på Vigulsängen. Han reste också till Lund som Härjulfsättens representant vid kung Ragnvalds och drottning Sigrids bröllop. Ravn är änkeman sedan två år med en liten son, Eilif, och många hoppas att han snart skall börja se sig om efter en ny hustru som de gärna kan hjälpa honom att hitta - helst i sin egen ätt. 

Kolbjörn Haraldsson, hövding över Funäsdalen 
Där Ljusnan rinner ut i Ljusnedalssjön ligger Ljusnedals storgård med en samling mindre gårdar och sätrar omkring sig. Här sitter Kolbjörn Gudmundsson som hövding och här hålls årliga marknader i samband med Härjedalens höstting. Kolbjörn är drygt 40 år gammal och gift med hunaländskan Torveig Åkesdotter av Sköldätten. Förbindelserna mellan hövding Kolbjörn och kung Ragnvald är så hjärtliga att hövdingen reste för att övervara kungens bröllop. 

Hallmund Torarsson 
En härjedaling som många hunalänningar är bekanta med är handelsman Hallmund från Vemdalen. Varannan månad året om utom i snösmältningen kommer han till marknaden i Tennsjö för att sälja honung, vax, tyger och täljsten. Dessutom brukar han kunna ha med sig en och annan "klenod", som han kallar de små pärlemordosorna, knivbladen, silversmyckena, och tunna pergamentarken som han verkar plocka upp här och där under sina resor och som får följa med som en lönande utfyllnad i lasten. Hallmund är en grovvuxen, energisk man i de övre 40-åren, med ett enormt, gråsprängt skägg och en glänsande flint under mössan. Han är full av berättelser och skvaller, och det är aldrig en tyst stund där Hallmund slagit upp sin marknadsbod. 

Tyra Frodesdotter i Rana 
Rana by i norra Härjedalen skakades i höstas av en stor skandal. Tyra Frodesdotter från byn dömdes vid tinget till fredlöshet i evig tid för avgudadyrkan, närmare bestämt för att vara gudinnan Brestas tjänare. Domen löd egentligen på döden, men Tyra lyckades fly från tingsplatsen och har hållit sig undan sedan dess. Ingen vet var hon finns, och vill det sig illa kan hon ha tagit sig in i Hunaland. Det sägs allmänt att hon måste ha fått hjälp att ta sig undan och att hon säkert inte var den enda brestadyrkaren på det tingsmötet.

 

Bekanta för folk från södra Hunaland

Aressönerna i Västanskog 
Alldeles söder om Hunaland, vid foten av Huldraberg en halv timmes ritt väster om pilgrimsleden, ligger byn Västanskog med 4 gårdar på en ficka med ovanligt goda odlingsförhållanden. De flesta invånarna i Västanskog brukar komma till Hunaland då och då för att gästa vänner och hjälpa till om hunalänningarna har problem med troll eller vargflockar, och många från sydligaste Hunaland besöker Västanskog på samma sätt. På Skuggan, den största gården i byn, sitter änkan Siri Holmgersdotter med sina fem söner, Aressönerna. Are själv blev dräpt i en tvist med Björn Ulvdisson från Fluke, en fjällgård på Hunalands sydspets. Dråpet är botat och Siri har förklarat sig nöjd. 

Äldstesonen Holmfrid, 24 år vid det här laget, var 16 år när hans far dräptes och det kan vara så att dråpet tog en bit av hans vett. Han är långt ifrån nöjd med boten och påstås ha mycket att säga till sin mor om hur billigt hon sålt sin makes minne. Holmfrid har inte gett sig in i Hunaland sedan dråpet och han påstås ha sagt att den dag han kommer dit skall landet brinna. Inte många tar hans ord på större allvar, för han är varken rik eller mäktig nog för att utgöra något riktigt hot. 

Den två år yngre brodern Asgrim var länge på Holmfrids sida i hatet mot hunalänningar i allmänhet och flukebor i synnerhet, men i våras bar det sig inte bättre än att han blev hals över huvud förälskad i en hunaländsk flicka, Tora Hallgerdsdotter från Flukes granngård Tvarås. De två råkade mötas när de jagade tjäder och länge träffades de i smyg innan Holmfrid fick nys om saken. Han kastade sig över Asgrim och gav honom så mycket stryk att han blev liggande i fem dagar. När Asgrim kom på benen igen, och alla märken bleknat, gav han sig raka spåret till Tvarås och bad att få Tora till hustru. Flickan vill nog gärna själv, men hennes familj bromsar. Inget ont om Asgrim men de har inte plats för en ung familj på gården, och till Skuggan vill de inte skicka Tora, inte med Holmfrid under samma tak. Resultatet har blivit att Asgrim har börjat bryta land och bygga egen gård i ödemarken söder om Ulvhammar.. 

Hafter Aresson är en hemlighetsfull (skum, säger många) 21-åring som oftast syns på jakt på fjällen. Han kommer till Sumprakan eller Ulvhammar då och då med viltkött eller skinn till försäljning, men han stannar aldrig för ett mål mat eller ett stop öl eller ens för att utbyta skvaller och nyheter. På det senaste vårtinget anklagades Hafter Aresson för att ha ingått i samma brestaanhang som Tyra i Rana. Det hela slutade med att saken fick avgöras med envig till döden som Hafter vann. Mannen han dräpte var inte den som kommit med anklagelsen utan en hyrd förkämpe, så här kan nog ligga hämnd och gro. 

18-åringen Tord Aresson är kanske den av bröderna som är bäst lämpad till att sköta affärer även om han inte är så mycket till bonde. Han har märkt att efterfrågan på havre i Hunaland är mycket större än tillgången, eftersom Hunalands jordar lämpar sig dåligt för havreodling. Således har han förmått sin mor att släppa till all Skuggans åkermark och levererar en ganska stor mängd havre över gränsen. Gamla och kloka bönder skakar på huvudet över det här och säger att han måste växla gröda på åkrarna, annars kommer han bara att få allt sämre skördar, men Tord lyssnar inte på det örat. Är det havre som betalar sig bäst så är det också havre han skall odla och därmed jämnt! Hans bröder har nog med sitt och låter honom sköta gården efter eget huvud. 

Yngstesonen Dagfinn har alltid varit litet underlig. Redan som barn pratade han med de osynliga och nu, vid 14 års ålder, börjar han se sådant som skall ske och sådant som skedde för länge sedan. Hans mor är mycket stolt över hans förmågor och vill inte höra ont om honom, varken från grannar och präster, som talar om djävulens verk och andra otäckheter, eller från hans bröder, som klagar på att han bara sitter och mumlar medan de får slita för att föda och klä både sig och honom. Men Siri har storvulna planer för sin yngste. Hon har frågat runt bland alla hon känner till som kan spå och trolla, för att få Dagfinn upplärd i konsten när han nu har så lovande anlag.