Härjedalen

Härjedalen

 

Konung Halvdan Svartes av Norge märkesman hette Härjulf. Vid ett gille kom Härjulf i gräl med en annan av konungens män och slog ihjäl denne med konungens silverbeslagna dryckeshorn. Han slog därvid så hårt så att hornet brast. Av detta fick han namnet Hornbrytare. Konungen förklarade Härjulf fredlös och han flydde då till Anund sveakonung. Hos honom blev han en tid. Så mötte han sveakonungens fränka Helga och låg hos henne. Ord om detta nådde Anunds öra, och än en gång måste Härjulf Hornbrytare fly en konungs vrede. Tillsammans med en skara trogna män slog sig han och Helga nu ner i Lillhärdal. Där byggde de en gård som de kallade Sliarosvellir. Därifrån lade Härjulf under sig alla dalar i det land som fick namn efter honom - Härjedalen. Ryktet om Härjulf nådde Norge och konung Halvdan sände män efter honom, men Härjulf försvarade sig lyckosamt. Inte bara krigare utan även arbetande folk kom från Norge, på flykt eller på jakt efter egen jord att bruka. På så sätt blev Härjedalen snabbt befolkat. Härjulf och Helga fick söner som alla tog land i Härjedalen och Härjulfsätten växte sig stor och mäktig, även om många föll i strid mot norska krigare. När Härjulf dog blev först sonen Hucker hövding och efter honom hans broder Hakon Valgr. På sina gamla dagar fick Hakon fred mellan Härjedalen och Norge under konung Harald Hårfagre mot att han lade landet under den norska kronan.

 

Anno 1116

På tidig vår, skickades Njal av Snok med följe av drottningen ner för att hämta skatt från de marker som tillhörde ätten Snok. Enligt utsago var det för att Drottning Vaino inte riktigt litade på ätten Snok om att all skatt kom henne till rätta.

Medlemmar av Härjulfätten gjorde dock besöket kort och endast Njal svårt sårad återvände med ett fåtal hirdmän, detta blev uppstarten till kriget om Härjedalen.

 

Anno 1118

Kriget är över och halva Härjedalen är erövrat av Hunaland och Drottning Vaino och den norra delen av Härjedalen är uppdelat i fyra herselän. Alltjämt är riket osäkert, och det är fortfarande problem i gränsområden mellan Hunaland och Härjedalen.

 

Funadal

Precis söder om Ulvmosse ligger det första av fyra herse län, som styrs av ätten Snok.

Stor del av Funadal har sedan år tillbaka varit kontrollerat av just ätten Snok som erövrat mark genom list och blod även innan kriget.

I Funadal finns Funäsdalen som är den största byn i området och även den största av tingsplatser i Härjedalen, där ett av två ting hålls varje år.

Där ligger även Ulvarsfjäll som var ätten Snoks utgångspunkt under deras erövringar innan kriget. Det började som en pallisad runt smedja och hus, men har sakta börjat ta form till en mindre by utmed pilgrimsleden.

 

Sunnandal

En av de två sydligaste herse länen i Härjedalen, och styrs av Knaphövde efter att Tyge Raudissons herse snörpligt dött och rätten gått över till den en annan ätt. Detta är det enda av herselänen som styrs av en hjälteätt från Hunaland.

Här finns byarna Tännäs som är den största byn i området, samt Högvålen där styret är lite ombestritt då den ligger precis vid gränsen till vad som fortfarande är Härjedalen.

 

Östanfjäll

Öster om Funadal ligger Östanfjäll som är det mest högbelägna området, söder om Ödismarker. Här skedde många av de vansinnesdåd som rapporterats om under kriget rum, många av gårdarna är skövlade och bland befolkningen berättas fortfarande berättelser om Agne Sotskape och Ädla-Blodråda som skövlat familjer och nyttjas för att skrämma barn i säng.

Här ligger endast en större by, Berga, som fortfarande står efter krigets framfart.

Ätten Ekehuvud håller landherse titeln över dessa marker, vilket kan vara passande då markerna kommer behöva en öm hand för att åter blomstra.

 

Hedemark

Döpt efter en av de två stora orterna i området, Hede samt Glöta, är det andra av de två sydliga herselänen. Här skedde de två stora slaget i Härjedalen, slaget vid Hede samt det avgörande slaget vid Glöte där kriget kom till ända.

Här är berättas det ofta om hur Krok Torkel Laufeysson för med sig svärds dagg, och hur hans beröring är likt etter i ögat.

Ätten Grane håller landherse titeln i dessa marker, som även de drabbats hårt efter sviterna av kriget då vansinnes dåd skett i Vaino’s namn.

Både Hede och Glöte stod sig dock väl efter kriget och om det inte vore för oroligheterna bland lokalbefolkningen så skulle det vara ett av de bättre herselänen med tanke på befolkning och stora byar.

 

Politik

Norr Härjedalen är under Hunalands styre, och hårdare organiserat än den södra delen.

Längst i norr i Funadal följs vad som i mannamun kallas för Njals lag, medans i de tre andra länen följs Hunabalken.

Södra Härjedalen är ganska löst organiserat och står för det mesta självständigt, om än formellt under svealändsk överhöghet. Stormännen och byalagen sköter sig och sitt efter eget huvud mer än efter kungliga påbud, och genom åren är det mer än ett norskt sändebud som mystiskt har försvunnit i Härjedalens berg och skogar.

Jämfört med övriga länder i närheten så är Härjedalen ett farligt land att vistas i pga. rövare, rovdjur och annat löst i skogarna. Tingsmöte hålls två gånger om året, på våren och höst i Lillhärdal, och mötena leds av Härjedalens lagman. Det händer att Norge skickar ombud till Härjedalens tingsmöte, och då brukar de sitta vid lagmannens sida under mötena.

 

Ätter

Härjulfätten är alltjämt en av de mäktigaste, men har fått ge vika åt några andra större familjer. Från Hunaland började även ätten Snok skapat sig ett namn i området, främst genom erövring men även via blod.

Efter Kriget har andra ätter etablerat sig från Hunaland, så som Ekehuvud, Grane och Knaphövde som håller hersetitlar. Ödis och Krok är dock namn som nämns i vemod och illvilja.

 

Befolkning

Hunaland har inte allt för mycket att göra med Härjedalen, men vissa ätter och familjer har släkt här eller kommer själva härifrån. Flera från svealänderna har migrerat hit.

 

Religion

En pilgrimsled går genom Härjedalen och landet är på ytan kristnat. Förmodligen blotas det i gårdar och hus. Några få kyrkobyggnader finns men blotplatser finns det fler av.

 

Geografi

För att ta pilgrimsleden följer pilgrimerna Klaran norrut till Ambjörby, därifrån går de till Gärdås vid Västerdalälven, därifrån till Siljan och norrut längs Rotälvens många forsar och fall. Nu är man uppe i höglänta trakter, bland björnar och myskoxar och farliga stup. Det är en svår och farlig väg att ta, så de pilgrimer som kommer den vägen är ofta de som fruktar Gud och helige kung Olav så mycket att de vill utstå mycket för deras skull, och kanske sådana som ålagts den svåra vägen av sin präst för sina synders skull. Tar man sig väl igenom den här sträckan ansluter man sedan till Rombolaleden mot Lillhärdal och vidare mot Lofsdalen, Rombovallen, Ransundsjön, Långå, Ljusnedal och Funäsdalen innan den går in i Hunaland..