Jämtland

Jämtland

Enligt legenden var det en man från Sparbu vid namn Ånund Jarl på Maere vars son Kjetil drog österut över Kölen tillsammans med en mängd människor och boskap. De kom ner ur fjällen och fann ett land som låg platt och jämnt och de kallade landet Jämtland. Här röjde de skog och bröt gårdar. Kjetil fick namnet Kjetil Jamte.

 

Politik

Landet är löst sammansatt gällande styre och liknade saker. Här råder mer av hövdingastyre än kungastyre. Den som har mest att säga till om är Kjetil Torbjörnsson, Jämtlands lagman.

Jamtamot hålls på Frösön veckan innan vårsolståndet varje år och är en stor begivenhet för både jämtar och andra. Under motveckan håller man ting och avgör de tvister som uppkommit under året. Utöver att avgöra tvister och döma i brottsmål, fungerar jamtamot också som landets regering i förhållande till andra lagtingsområden och kungariken. 
Samtidigt med jamtamotet hålls en stor marknad dit folk kommer från Levanger, Trondheim,, Hunaland, Härjedalen och ibland ända från Sigtuna och Vikbolandet med varor från när och fjärran.

Sedan jamtamotet 1107, då jämtarna bestämt tackade nej till svealändskt ingripande, har nu dock svear setts och hörts i Jämtlands marker. De har slagit ner pålar i landet och bedriver viss handel här. Det är inte populärt bland alla i Jämtland. Men Sveakungen har blivit mer intresserad av landet sedan dess…

 

År 1018 lät den norske kungen Olav den Helige, han som mindre fromma människor kallar Olav Digre, sända skatteindrivaren Trond Vite tillsammans med elva män till Jämtland. Jämtarna skrattade ut indrivarna och slog sedan ihjäl dem, och om inte Olav samtidigt fått att göra med oroligheter hemmavid hade förmodligen Jämtland fått en kännbar läxa. Andra gången Olav sände män till Jämtland för att samla in skatt var vintern 1020. Denna gång sändes Torodd Snorresson med elva män och den här gången nöjde sig jämtarna med att låsa in indrivarna. Torodd lyckades fly tillsammans med en man till, men resten av Torodds män hölls kvar som garanti för att kung Olav skulle låta Jämtland vara i fred. I åtta år hölls männen kvar som gisslan, men när Olav drevs i landsflykt 1028 släpptes de och återvände hem till sitt.

 

Ätter

I Jämtland finns det ett myller av mindre ätter och saknar större ledande ätter så som Hunaland har. Flera jämtar har dock släkt i Hunaland och vise versa. Det är inte ovanligt att det plundras över ”gränsen” från båda håll. Sköld och Krok är förmodligen de ätter i Hunaland som har mest släkt i Jämtland.

Hunalands krigshövding, Vaino Oddgrimsdotter, var för några år sedan inblandad i en arvstvist i Jämtland. Hennes morfar, Sigtrygg Ottarson på storgården Hucke, dog och lämnade ingen änka efter sig, vare sig Vainos mormor eller den andra hustru Sigtrygg tog sedan han blev änkeman. Vaino och hennes bror var närmaste släktingar genom sin mor, men innan någon av dem hunnit sätta sig i besittning av arvet hade Vemund Åkesson, son till Sigtryggs andra hustru i hennes första äktenskap, flyttat in och tagit över Hucke. Vaino är inte den som i onödan besvärar lagmän och tingsmenigheter, så hon rustade en skara krigare och red till Hucke för att själv läsa lagen för Vemund. Hon stötte på större motstånd än hon väntat sig och fick återvända med oförrättat ärende. Inte långt senare red hon till Hucke igen med mer väpnat folk i följe. Den gången slutade det med att hela gården brann ner och Vemund dog i oredan under branden. Därmed fanns inte längre någon mer som gjorde anspråk på Hucke så Vaino och landherse Ragne, hennes bror, gjorde upp i godo om delning av arvet efter Sigtrygg.

 

Befolkning

Består mest av folk från Norge som flydde därifrån under kristnandet. Vissa har bara helt enkelt hamnat i onåd och tagit sitt pick och pack till nya marker.

Jämtar har bra kontakter med samerna, som också utgör en del av befolkningen i Jämtland, men håller sig mest för sig själva och bryr sig inte så mycket om vad jämtarna gör.

 

Religion

På Frösön byggdes Jämtlands första kyrka, Västerhus, år 1052 av Östman Gudfastsson. Kyrkan byggdes ovanpå det gamla gudahovet och i och med det knäcktes stommen i asatron i Jämtland. Dock blotas det fortfarande bland enklare folk runt om i bygderna. Vid bron till Frösön står en runsten som Östman lät resa, och på den står det: "Östman Gudfastson lät resa denna sten och göra denna bro, och han lät kristna Jämtland. Åsbjörn gjorde bron. Tryn och Sten ristade dessa runor".

 

Geografi

Jämtland ligger öster och nordost om Hunaland

Jämtland norr om Hunaland består mest av ödemark och fjällvidder där samerna följer sina renar, men i öster breder stora bygder ut sig mot Storsjön.

Från Hunaland slingrar sig en väg ut mot havet i öster och går förbi Frösön. Området är rikt på stora vattendrag och forsar samt skog.

 

Persongaller

Kjetil Torbjörnsson, Jämtlands lagman 
Kjetil är sonsons son till Östman Gudfastsson som byggde landets första kyrka, och tremänning till jarl Hakon av Hedmark. Han är en storvuxen man på väg mot 50-åren och gift med Ulfhild, syster till lagman Faxe i Hälsingland. Hans huvudgård är Valla på Frösön. Kjetil hade vid den senaste räkningen sju barn med sin hustru och ytterligare fem med tre andra kvinnor på olika håll i Jämtland. 
Som lagman har Kjetil gjort sig känd som mannen som för tio år sedan bjöd svear att bosätta sig i landet för att idka handel. Svearna kom och slog upp handelshus litet här och var i Jämtland, och i och med det ökade sveakungens intresse av att lägga landet till sitt rike. Meningarna är delade om det kloka i Kjetils handling men gjort är gjort. Sant är att många jämtlänningar har kunnat ta för sig av ett ökat välstånd i och med att handeln utvecklas, men samtidigt är det många som oroas över att Jämtland kan komma att förlora sin frihet och tvingas börja betala skatt till sveakungen. 

Fader Eadsige, präst i Västerhus 
I Västerhus kyrka på Frösön härskar fader Eadsige, en torr och krokig gubbe med hetsigt humör och synnerligen dåligt tålamod med fader Martinus i Sigynkyrkan på Mosletta i Tröndelag. För gemene man är det inte alltid lätt att veta vad de båda prästerna har att gräla om för stunden, men Bibeln och kyrkofäderna verkar bjuda på oräkneliga möjligheter till meningsskiljaktigheter. Fader Eadsige är gammal och bräcklig men det hindrar honom inte från att regelbundet resa till Mosletta för att personligen lära fader Martinus ett ord ur Skriften. Han säger att om Gud kallar honom till sig när han är på en sådan resa så får han en salig död, i strid för Hans heliga sanning. 

Vid jamtamotet varje år har fader Eadsige stora stunder när han får predika för hela motsmenigheten, och nåde den som inte är vaken och någorlunda nykter under de gudstjänsterna. Han känner inte till något om Hunalands alla asatroende och både trönder, jämtar och hunalänningar tycker att det är bäst så. Han brukar resa genom Hunaland på väg till och från Mosletta och alla ser noga till att han inte får syn på några gudahov och offerkällor längs vägen.

 

Valk Torhildsson från Hammerdal 
Lagman Kjetils äldste son, Valk, är 23 år och har fostrats hos sin mor, Torhild Gummesdotter från Hammerdal. Valk är rasande över faderns tilltag att bjuda in svealändska handelsmän och har till och med tagit namn efter sin mor för att markera sitt avståndstagande. Ända sedan han blev vuxen har han skämt ut Kjetil genom att på varje jamtamot tala för att slänga ut utlänningarna, ivrigt påhejad av sin mor. På hösten 1105 gick han ännu längre när han i spetsen för en skara anhängare satte eld på en svealändsk gård och dödade ägaren och två av hans karlar. Ryktet om hans illdåd spred sig snabbt, och andra vildhjärnor följde Valks exempel. Svealändska varuforor överfölls och plundrades, kor och hästar stals och flera svealänningar dog eller skadades i strid mot upproriska jämtar. Kjetil har i det längsta försökt tala förstånd med sin son men Valk har inte låtit sig övertalas. Inte ens fader Eadsiges dundrande predikningar om sonlig vördnad och lydnad har haft någon effekt. 

Vid jamtamotet 1106 förde några svear sak om överfall och dråp mot Valk och fyra av hans anhängare, som de visste namnen på. Svearna hade med sig tolv goda vittnen, så Kjetil hade inget annat val än att döma Valk skyldig. Han bad motet att i alla fall slippa döma sin egen son till döden, och han fick som han ville under förutsättning att han satte Valk under sträng bevakning i sin mest avlägsna gård och avskild från sitt folk. Sonens anhängare tog sig inte lika lindrigt undan utan fick huvudena avslagna på tingsplatsen.

Nu sitter Valk inspärrad på Haugen långt uppe i lappmarken, bevakad natt och dag av Kjetils män. Torhild blev rasande över domen och svor att hon skulle befria sin son och hämnas på hans far som inte ville skydda honom bättre. Hon sägs ha sammansvurit sig med Valks unga hustru för att samla folk och befria honom, och när Kjetil fick veta det lät han skicka folk efter Valks två små barn för att de skulle fostras på Valla. 

Steinar Hakonsson i Kartåsa 
På östsidan om Årafjäll, i höjd med Koll, ligger byn Kartåsa där Steinar Hakonson har gård. Steinar har gott om släktingar på gårdar runt omkring och det misstänks allmänt att det är han som ligger bakom många av de plundringståg som ibland drabbar Koll och trakten däromkring. Hravn Krappe på Koll påstår bestämt att han på jamtamotet förra året såg Steinars häst bära en sadel som togs som byte när han - Hravn - "tappert red ut för att mota rövarpacket och driva dem över fjället". Hur jämtarna kunde komma åt att stjäla sadeln mellan häst och ryttare vill inte Hravn svara på. Steinar är i 50-årsåldern med fyra vuxna söner som sägs delta i plundringstågen. Sant är att en av Steinarssönerna, Vidsten, togs till fånga vid en plundring och fick lösas ut av sin familj för ett dyrt pris. 

Höddlaug i Ullerdal 
Alla i nordöstra Hunaland har hört talas om Höddlaug i Ullerdal, den uråldriga galderkvinnan som bor i en hydda på Ullerdalsfjället på östsidan Stortindsfjällen. De flesta tvekar att gå i närheten av henne för hon är otäck, riktigt otäck. Hennes trollkonster kan mana fram spöken och odjur, få marken att öppna sig framför fötterna på folk och göra dem yra och vilsna på fjället, men hon kan också hitta bortsprungen boskap och dolda skatter enligt vad som sägs. Många nog söker också hennes hjälp mot ondsinta vittror, rår och andra skymningsvarelser. Det påstås att Höddlaug har trollblod i ådrorna och är flera hundra år gammal. 

"Det sägs att hjälten Arnljot en gång ledsagade en grupp män över fjället när de blev tvungna att övernatta i en fjällstuga. De kom fram när en tredjedel av natten hade gått, tände en eld och gjorde i ordning mat. När de åt sade Arnljot att de inte skulle kasta något av maten, varken ben eller småstycken. När de ätit färdigt tog Arnljot hand om deras rester. Sedan gjorde de sig klara för att gå till sängs. I den ena änden av huset fanns det ett loft uppe på tvärbjälkarna där de lade sig och somnade. Arnljot hade sitt huggspjut med och han hade ett svärd i bältet. Arnljot sade till männen att vara tysta och lade sig längst fram på loftet. 

En kort stund senare kom tolv män till huset. Det var handelsmän som var på väg till Jämtland med sina varor. När de kom in i huset förde de mycket oväsen och var mycket glada. De gjorde upp en stor eld. När de åt kastade de ut alla benen. Sedan gjorde de sig klara att gå till sängs och lade sig på bänken invid elden. När de hade sovit en kort stund kom en trollkvinna till huset. När hon kom in i huset sopade hon kraftfullt och tog benen och allt som hon tyckte var ätbart och stoppade i munnen. Sedan grep hon den man som låg närmast, rev honom i stycken och kastade honom på elden. Då vaknade de andra och sprang upp men hon dödade den ene efter den andra tills bara en var vid liv. Han sprang in under loftet och ropade på hjälp om det kunde finnas något på loftet som dög. Arnljot böjde sig ned efter honom, tog tag i axlarna på honom och lyfte upp honom på loftet. 

Trollkvinnan vände tillbaka till elden och började äta männen som var stekta. Arnljot reste sig upp och satte sitt huggspjut mellan skuldrorna på henne så att spetsen stack ut genom bröstet. Hon ryckte kraftigt och skrek förfärligt och sprang sin väg. Arnljot förlorade spjutet som hon tog med sig." 

Så säger sagan, och folk påstår att den trollkvinnan var Höddlaug. Hon borde förstås ha dräpts för länge sedan, men så länge folk har bruk för hennes trolldomskunnande är det svårt att få ihop många nog för att tas med henne. För mycket folk lär det behövas till det, när inte ens Arnljot kunde få död på henne med sitt spjut! Arnljot måste förresten ha fått tillbaka sitt huggspjut på något vis, för han hade det med sig när han slogs vid Stiklastad.