Om ätten

Kort om Snok

För de flesta äldre Hunalänningar så var Snok en beryktad rövare i södra Hunaland, något man inte sa högt dock och som inte heller kunde bevisas. Det verkar inte som om Snok har tagit det här med dopet på allra största allvar, för det blotas fortfarande friskt både i Snoks gård och i grannhusen, tills nyligen. Nu bygger man en katedral och fler har döpt sig. Man ser t.o.m. präster i Snoks följe. Man har gjort sig ett namn på senare tid, speciellt då Thorgeirs båda söner är mycket aktiva. Man livnär sig främst på tullavgifter och annan handel, då odling är svårt i Sumprakan. En och annan äldre hunalänning muttrar ibland att Snok inte är stort bättre än ett gäng rövare, åtminstone inte om de fortfarande är som i ungdomen när ingen gick säker för deras rövartåg. Men det kanske bara är avunden som talar, för sant är att Snok har fått ord om sig att vara rättvisa och att folk färdas säkrare längs pilgrimsvägen sedan de fick ansvaret för området. Snokättens marker i söder är full av myrhål, tjärnar och bäckar och ganska svårframkomlig utom för björnarna, som finns i stor mängd här. Men ätten och dess inflytande har vuxit och markerna längre norrut är lättare att odla på. Njal och Kettil, Snoks söner, ses ofta ihop med Ottar Sunesson Rind ur norska Grimätten och de har flera affärer på gång. Nämnas kan t.ex. de två tullstationerna i landet. Snokätten har också lagt ut med stora summor silver och guld för att rusta sina marker och krigsfolk. Man har även utökat sina landområden i norr och även söderut, in i Härjedalen. Vidare har man gift in sig i flera inflytelserika ätter.

 

 

Kettil, Knut och Njal av Snok anno 1114 (Foto: Hanna Olsson)