Västerdal

Glimtahögen

Läget uppe i berget gör livet hårt för invånarna i den lilla byn. Man livnär sig på får och getskötsel, men har odlingar nedanför berget, ut mot slätten. Byn sköter sig själv och har inte allt för ofta att göra med andra folk. Dock är man tacksam för dem som har vägarna förbi. En del resande ifrån öster passerar byn på sin väg in i Hunaland. Harald Rättrådig Olovsson var Glimtahögens lagman, gift med Fröjdis (en tidigare träl). Deras dotter Idun slogs ärofullt i kamperna år 1111. Harald var med till kamperna i Beghem men gick ned sig i en mosse, under underliga förhållanden. På berget Glimtahögen ligger Hunalands äldsta vi (blotplats). Ingen offrar där längre sedan ett brestafölje blotade till Bresta på platsen. För många år sedan dömde Olov Rättrådig (far till Harald) ett dussin personer ur den Jämtska släkten Eyrdis till döden för Brestadyrkan, och för att ha offrat människor vid Glimtahögen. Barnen till de dömda gavs till de drabbade familjerna i området som slavar. Fröjdis var ett av dessa barn. De behandlades alla mycket illa, då familjerna kände att de kunde hämnas brottet på detta vis. I vuxen ålder gifte sig Harald med Fröjdis.

Trastängen

Hövding Halvgrin Svartulvsson Ödis vakar över byn med omnejd. Hövdingaskapet i Trastängen handlar mest om att leda jakter på björn, varg och myskoxe. Det är just jakt som ger byns folk dess uppehälle och i det dussinet gårdar som finns sker mycket tillverkning av pälsar och annat från djuren. De döpta i Trastängen är lika goda grannar som de gammaltroende och alla jagar tillsammans i sämja. Det här är inte ett liv för människor med svaga armar eller svaga nerver och Trastängenborna är kända vitt och brett för sina hjältemodiga strapatser. Det sägs att de fostrar sina barn till dådkraft genom att vägra dem en plats vid matbordet innan de dödat sin första vildren, och att den som vid tio års ålder inte deltagit i sitt första vargskall blir fråntagen sitt namn. När Trastängens ungdomar blir äldre visar de sitt mod genom att tillbringa en natt ensamma på berget Gimtahögen – först då räknas de som vuxna och får ingå äktenskap och delta i gillen. Torstein Treöga, en gubbe med speciella förmågor, bor i en liten koja i närheten av Trastängen. Hjälten Gillög Räkel kom från Trastängen och var känd för sin enorma räckvidd i slag och hugg.

Askebyn

Här livnär man sig mestadels på viss handel och tull samt jordbruk. Hövding Siv Silverhorn Dyresdotter Sköld bor på sin gård, Bortan På Bortan och här finns också en stor skara av Sivs ättlingar i tre led som hon styr över samt hela Askebyn, med fast hand. Askebyn är en relativt ny boningsplats. Byn byggdes omkring år 1065 när storbonden Ask Järundson delade upp sin mark mellan sina barn. Askebyn består idag av sex gårdar och ett tidvis välbesökt värdshus. Gydjan Turid kommer även här ifrån. Numera tar man upp tull på vägen, på kungens order, för att finanisera just vägbygget och underhållet av den.

Ödegärdet

Visst är det öde, utöver den familj som bor här, men tack vare vägen från Askbyn till Tranliden får man lätt tillgång till resenärer och möjlighet att frakta varor och gods. Krukmakeri bedrivs i liten skala här, men är ack så viktig i inkomst av silver. Leran tas från omgivningen och det finns gott om den. Just nu är det bara brist på silver som hindrar familjen från att utöka sin produktion.

Hällabäcken

Knoll

Helvetesporten/Tullplatsen Snokheim

Strax innanför Helvetesporten (bergspasset mellan Hunaland och Norge) ligger den nya tullplatsen Snokheim. Den började byggas av Rind på Ekehuvuds mark. Senare kom den att bemannas av folk från ätten Snok. Ekehuvud själva får enligt ett avtal mellan Snok och Rind en del av tullintäkterna. Platsen är omgärdad med en vall med träpallisad. Innanför ligger det en ölstuga, manskapsboningar och några handelshus och förråd. Ätten Bure har det största handelshuset här. Vill man ta in varor i Norge eller in från Norge måste det passera här och då måste man betala tull. Väpnad eskort erbjuds också mer än gärna av krigarna. Snokheim utgör även ett mycket bra skydd för angrepp från andra sidan Helvetesporten.

Bure hällar

En av Rindättens anfäder, Bure Rindson, är begrav här sägs det och platsen är helig för Rind och Bureätteerna. Buredelen av rindätten har sina ursprungsmarker här med en gård som huvudsäte. Numera äger Bureätten det hela. Sten Bure flyttade dock sitt huvudsäte till deras nya marker vid Odensåker.

Björkängen

Inte långt från Snokheim ligger den ensliga gården Björkängen. Den ägs av Öivar Ekehufvuds föräldrar Hans och Tindra. Björkängen har fungerat nästan som gästgivargård, men i och med den nya tullstationen i närheten så har man tappat en hel del av den intäkten. Utöver gårdsfolk och trälar finns här också fem väl väpnade och tränade män, som har som uppgift att hålla en del av vägen fri från rövare och att arbeta med vägens underhåll och det händer då och då att Björkängens folk blir misstagna för rövare av resande som haft en prövande färd förbi Tranliden eller genom Helvetesporten. Eftersom gården ligger så utsatt till har den förstås ordentliga vallar och ett stadigt murverk. Tidigare tog man upp tull här, men då den nya tullplatsen byggdes i närheten har man inget behov av det längre.

Tranliden

Här husserar Hövding Vigdis Bryntesdotter av Krokätten, en mycket slug och sniken affärskvinna och till sin hjälp har hon en grupp krigare av blandad skara som har ett rykte om sig att vara en aning hårdföra. Tranliden är ett av Hunalands mest otillgängliga skogsområden med klippblock, raviner, förrädiska mossar, djupa grottor och här och där områden med tät barrskog. Området är perfekt för rövare och annat ljusskyggt folk, som inte vill bli upptäckta. Dock finns det en by som bedriver jordbruk i den mån det går och trakten har fått namn efter en malmtäkt en bit från vägen mot norr. Försök görs att få fart på gruvdriften i Tranliden, för området är rikt på järnmalm, men själva naturen sätter sig emot. Det är helt enkelt för svårt att frakta material till gruvan och att föra malmen därifrån. Men än har man inte givit upp försöken. Ett bergslag håller på att bildas av bönder som äger del i berget och vad inte enstaka bergsmän kan göra kan kanske en grupp lyckas med. Men nyligen har kvinnor gått ihop i ett bergslag och de har lyckats utvinna malm och än så länge flyter det på och efterfrågan på järnmalm är stor. I byn kan dock emellanåt gränsen mellan bonde och rövare vara ganska suddig. I söder och väster går pilgrimsleden mot Trondheim. Ofta samlas pilgrimer och handelsmän i någon gård längs vägen och ser till att de reser i stort sällskap genom Tranliden. Vigdis krigare eskorterar dem i mån av tid, och det kan också hända att de lokala bönderna erbjuder väpnad hjälp mot betalning. Oftast, men inte alltid, kommer resenärerna fram – det är som sagt inte alltid lätt att se skillnad på en tranlidenbonde och en rövare.

Bursarvet

En gård tillhörande ätten Rind men som ligger på ätten Ekehuvuds mark. Dock är marken sedan länge friköpt. Numera drivs den av en Rindfamilj. De tog över gården efter Bursarvs-Assar Vigulsson Rind (Släkt med Elfrid Rind och han bränndes 1071 av norsk hirdfolk för trolldom) som i sin tur hade ärvt den av Roar Bursson, som tagit sig an stackars Assar.

Gårdens läge, nära två viktiga vägar och en vägkorsning, är ypperligt. Men än så länge har inga resurser lagts på att utnyttja detta till fullo. Normalt sett brukar man stå under hövdingen i Tranliden.

Ylafallen

Askhagen

Folkhjälten Almger kom från denna lilla by. Mannen som kunde dräpa tre fiender med ett enda hugg. Askhagens läge är ensligt men byn fungerar som samlingspunkt på den lilla markplätt ätten Rind äger i mitten av Hunaland för dess lokala befolkning. Byn utgör en centralpunkt där man samlar man in all säd, hö och byte från jakt m.m. Själva byn livnär sig mest på jordbruk, men folket som bor runt omkring livnär sig nästan uteslutande på jakt. Trakterna kring fjället Spiken (i söder) är mycket goda vad gäller jakt, speciellt på varg.

Isalid

Denna gård tillhör herse Brand Torvaldson, kungens farbror, vilket gör att den är välbefäst och påkostad. Herse Brand vistas här allt mer då han faktiskt börjar dra sig undan livet som krigare på ålderns höst och passa på att njuta av livet. Läget är ensligt men vill man vara ifred så är läget perfekt och fisket är bra. Herse Brand håller sig naturligtvis med egna krigare för husbehov.

Dåseklack

Yngheden

Omsluten på tre sidor vilar tryggt den stora gården Yngheden vid Renfjällets fot. På slätten breder stora sädesfält ut sig och lydgårdar ligger jämt utspridda över markerna. Bortom detta ryter Gormströmmen som ger mycket fisk. Bakom murverket och de två timmertornen bor Landherse och ätteledaren för Rindätten, Elfrid Rind och andra släktingar. Alla är ättlingar till de legendariska tre krigarna Bure Rindsson, Hedenfast Rindsson och Hedendis Fager Rindsdotter. Strax utanför muren finns en gravkulle upp i berget, där Hedendis är begravd. En stor del krigsfolk befinner sig på Yngheden och man kan höra norska talas av vissa krigsfolk. Det ekar av hammarslag i smedjan och lukten av öltillverkning hänger i luften. Rindätten är känd för sina pälsar och här jagar man friskt och bereder sedan pälsarna. Utanför muren ligger även en boningsplats som består av ett flertal mindre gårdar och enskilda boningshus. Man har även ett par små bryggor vid Gormströmmens strand, intill bron, där det ligger ett par flodsnipor och bodar.  Mitt uppe i fjället står ett stort vitmålat kors till Vite Krists ära. Tillsammans med Svartbottens folk utgör man en stark vapenmakt och området är fritt från rövare och man har koll på de flesta som rör sig i området.

Västanmyr

Hunalands enda boplats på pålar i en myr. Från vägen leder en större stig ut mot myren som övergår till en brädlagd väg. Tyvärr gör tillgången på stillastående vatten det nästintill outhärdligt på sommaren när knott och mygg frodas här. Befolkningen livnär sig på den ganska begränsade myrmalmsbrytningen som bedrivs här. Malmen är dock mycket eftertraktad. Vidare brukar det stanna till en hel del resenärer som övernattar och vill ha mat, allt mot betalning. Byn i sig består av ett dussin boningshus och det saknas uthus m.m. för större djur och ladugårdar då inget jordbruk bedrivs.

Svartbotten

Med uppsikt över pilgrimsleden på andra sidan Gormströmmen ligger Tygesättens huvudsäte Svartbotten som är huvudgård åt landherse Tyge Raundisson, en änkeman i 55-årsåldern och han har under den tid som Berghem saknat egen lagman, varit ansvarig för byns lagting. På ättegården och i den intilliggande byn finns större delen av ättens krigsfolk och många ättemedlemmar. Innanför timmerpalissaden finns numera även ett litet kapell som används av de flesta bofasta. Man odlar och håller djur på andra sidan strömmen och här finns även några mindre gårdar. Lite speciellt för Tygesätten är den renskötsel och renjakt man bedriver i fjället. Man säljer t.ex. renpittar till folket i Rävsänkan. Tillsammans med Ynghedens folk utgör man en stark vapenmakt och området är fritt från rövare och man har koll på de flesta som rör sig i området

Boersklack

Berget som sprack i åskvädret. Det diskuterades livligt om vem som skulle få äganderätt till källan som sprang ur berget. Efter ett stort samlat ättemöte bestämdes dock hur det hela skulle styras upp

Renfjället

Rensta

Länst ut på en höjd väster om Gormströmmen ligger Rensta kungsgård, skänkt till kungadömet av krigshövding Vaino. Gårdet producerar vilt i stor mängd, och är det närmaste ett kungligt jaktslott Hunaland kommer. Här finns således ett stort antal jägare och hundförare anställda. Herse Kolgrim Ragnarsson Sköld förvaltar denna kungsgård. Rensta kyrka var den första kyrka kung Ragnvald lät bygga väl kapellet på Tångvalla stod klart. Kyrkan är tillägnad sankt Albanus, en engelsk martyr och krigare. Här huserar Fader Matteus. Rensta är en av kung Ragnvalds favoritgårdar.

Nordlöten

Ca ett glas snabb marsch norr om Berghem ligger nordlöten. Här består landskapet av tätbevuxen skog på ett kuperat och bergigt landskap. Inbäddad bland dessa högvuxna träd öppnar sig ett fällt upp som sprider ut sig över hela bergssluttningen. Nordlöten gård består av några stadiga trähus i utkanten av fältet. Nordlöten betyder ”den bördiga sluttningen i norr” och visst är det bördig mark som skogen så effektivt skyddar. På markerna odlas både havre och råg i stora mängder, varav det mesta säljs och användes i Berghem. På gården styr bröderna Åslek och Öpir som med beslutsamhet och gudarnas hjälp arbetar hårt för att markerna ska växa. De var från början brytar på gården åt ätten Ekehufvud, men är nu en friköpt gård. De lever dock fortfarande under Ekehufvuds beskydd och räknades som vänner till ätten. 1109 bestämde Byrådet i Berghem att Öpir och Åslek tar över och sköter även Berghems uppodlade marker. Bröderna är flitiga och välkomna besökare i Berghem.

Vargsätter

Trots sitt namn är det björn man kan jaga här. Till ätten Rinds förtret kan ätten Tyges få tag på fina och tjocka björnpälsar här. Folkhjälten Erik Kvigbjörnson kom härifrån och han kunde dräpa björnar med bara händerna.

Vargsätter är ätten Tyges enda by utöver sitt starka fäste Svartbotten och här styr Hövding Ingeborg. Man söker bygga upp ett gott jordbruk, men marken är avigt inställd och än så länge kommer merparten av byns intäkter från de får, långhåriga kor och väverier man har samt de fina björnpälsar man säljer. Naturligtvis säljer man även andra pälsar, främst räv. Byns läge är något avigt men det verkar passa befolkningen bra.

Lägg till hövdingen

Berghem

Själva byn som KIR utspelar sig i.

Egentligen en medelstor by, men med en liten befolkning. Pga. kamperna har flera rikare folk köpt upp hus i byn eller byggt egna och besöker dem oftast endast för kamperna. Således står flera hus tomma (om nu inte man satt en bryte där för att ta hand om huset) resten av året och på vintern är det kusligt glesbefolkat här. Byn styrs av ett byråd med en byäldste som ledare. Värdshuset galtsprånget är nog Hunalands mest omtalade ölstuga och värdshus, främst pga. Helga och att så många besöker de varje år.

Se hemsida för mer info

Ålaryd

Tidigare har Ålaryd mest varit ett par gårdar samlande kring ett strategiskt vägskäl. I huvudsak har där hållits en bondemarkad då det varit nära och behändigt för många av gårdarna och bruken i trakten. Byn i sig livnär sig traditionellt på jordbruk, men då handelsleden lades om så kom mycket av de varor och resande som tidigare gästat Berghem till Ålaryd istället. Byn har växt så det knakat. De hade tidigare ett byråd med representanter från tre ätter, Sköld, Krok och Ulvarsätten; en vänätt till Knaphövde. Men nu blev istället Skölds representant; Stor Tore Stigson Sköld frammanad att ta platsen som byhövding. Det hela tycks ha fallit väl ut och Stor Tore har blivit riktigt populär. Några av de som stod bakom Stor Tore var några sveakrigare som slagit sig ner i trakten. Ålaryd har också stora stallar, och det är här både Berghemsbor och besökande ställer sina hästar då Berghem inte har plats till det.

Torsbråten

Byn består av två större och sju mindre gårdar. På storgårdarna finns Hunalands största hampodlingar, och i fyra av de mindre gårdarna bor idel repslagare som bara har några djur för eget husbehov. I den femte lilla gården bor en av traktens skickligaste smeder, Ivar Adilsson, som ibland får leverera dekorativt smide till själve kung Ragnvald. Dock har byn upplevt ett uppsving nu då den nya vägen leder genom byn och snart lär antalet gårdar öka. Bröderna Erik och Faril kommer från Torsbråten. De var båda en tid i Berghems byvakt. Faril lämnade dock uppdraget efter att han korsmärkts av Värmlandshirden som ett resultat av att han låtit illgärningsmän bränna ner Berghems nybyggda kyrka men är nu lagman i trakten och ses ofta med Burefolk.

Horsvältan

Spiken

Grimstun

Några kilometer före Ålaryd, på väg mot Berghem ligger gården Grimstun. Gården har en hel del djur och Grim Dyreson och hans hustru Siv Asbjörnsdotter Sköld tillverkar och säljer charkuterier som är vida berömda. Mycket av den korv och skinka som serveras på Galtsprånget i Berghem kommer från Grimstuns rökstugor. Berghemsfolket tycker att gården med sin verksamhet ligger utmärkt väl till. Folk som passerar på väg till Berghem känner doften från alla godsakerna på Grimstun, vilket gör att de har en rasande aptit när de skall köpa mat i byn – bra för affärerna!

Hola

Hola är en större gård. Den tillhörde Knaphövdeätten fram till 1105, då kung Ragnvald gav den till herse Halldis Björnsdotter. Halldis var ingalunda otacksam över gåvan men skänkte ändå omedelbart gården vidare till kyrkan i Hunaland. Samtidigt avsatte hon silver för att bygga en kyrka. Aposteln Jakobs kyrka i Hola står nu färdig och är tills vidare församlingskyrka för de kristna i Berghem. Till Hola hör två små lösingegårdar som lämnar en del av sin avkastning till prästgården. Fader Eadred gift med Alov Hugesdotter från Vitbäcken, vakar över och leder sin flock väl. Han kom på våren 1106 som nyvigd präst via Trondheim.

Ulvlösa

Ulvlösa är en by belägen i en skyddad större dalgång. Mitt i dalen ligger själva byn och en handfull gårdar, omgiven av åkrar och betesmarker som röjdes för många generationer sedan av några av Ödis ättlingar. Flera av de större gårdar ägs av Hövding Hildur Svensdotter Ödis och förväntas gå i arv till hennes barn som i praktiken redan sköter gårdarna. Det går att odla här och så sker också för husbehov, men marken lämpar sig bäst som bete. Större delen av dalen är täckt av skog. Genom dalen rinner en å som ansluter sig till älven Gormströmmen. Ulvlösa har sedan gammalt fiskerätt i älven. Man lever på jakt, fiske och omfattande boskapsskötsel i första hand. På våren är fisket i Gormströmmen rikt, och jakten är god under större delen av året. På marknaderna säljer man ost, pälsverk och fisk. Hildur lät kristna sig strax efter kung Ragnvald och nu räknas hela Ulvlösa som kristet. Närheten till Rensta i norr gör att man gärna besöker kungens gillen där.

Hoddarvet

Det påstås att Hoddarvet är Hodd och Hodimers föräldragård. Fler platser gör anspråk på detta, så ingen vet säkert. Gården hemsöks varje kväll under veckan efter vårdagjämningen av ett eller flera spöken. De som har möjlighet lämnar Hoddarvet under denna vecka och inte förrän efteråt är det någon mening med att börja vårbruket. I byn livnär man sig på något så underligt som giftermål. En populär och gammal sed är att gifta sig vid just Hodd och Hodimers hemgård. Här förrättas även blot till förfäderna och en völva ur Krokätten, Magnhild viger de kära. Byn i sig är liten och bedriver inget överdrivet jordbruk eller boskapsskötsel. De flera mindre gillena pga. alla de giftermål som sker gör dock att man importerar en massa dryck och mat. Drycken står iofs de mästerliga Vilebryggarna för.

Långvallen

På Långvallen finns bara en enslig gård, men flera närliggande gårdar har rätt till slåtter på vallen. Här växer väldiga mängder mjödört, och när det är dags att plocka örten samlas stora skaror ungdomar vid skördetid och bor ett kortare tag här och ger sig upp på vallen tillsammans. Många tycker att mjödörtsplockningen på Långvallen är en av årets högtider, för det blir ju inte bara arbete när så många unga samlas för sig själva…

Stenlia

Byn som skriker. Folkhjälten Öper Skrikhals som kunde skrika så laviner startade i fjällen kom härifrån. Sedan dess har befolkningen hållit fasta på denna egenskap. Nåväl, numera får man inga laviner att lossna, men varje år firar man Öpir och hans skrik med en gapfest mitt i vintern. Alla festdeltagare skriker, gapar och gastar allt vad de kan. Fest är alltid lockande och allt fler börjar resa hit på vintern för att deltaga i gapandet. Detta innebär ovärderligt silver i penningpungarna för byns invånare som annars brukar jorden. Ölbryggningen har även tagit fart då det går åt en hel del på gapfesten. Råvaran får man ju från sitt jordbruk.

N. Sanna

Norra Sanna hette fram till 1105 Huldrehem, men när herse Galte Jorvarson fick gården i sin ägo uppkallade han den efter sin födelsegård i Värmland. Hus och lador på Norra Sanna var i ganska dåligt skick när Galte övertog, men det finns gott om betesmark och åkrar, fiskevatten och timmertäkter, så det har funnits både mat till arbetsfolk och material att rusta för, utöver vad Galte själv har skjutit till i form av silver. Till gården hör den smedja där enligt sagan mästersmeden och galderkvinnan Åsa Kettilsdotter en gång verkade.

Gormströmmen

Vitbäcken

Längs vägen mot Tångvalla ligger byn Vitbäcken med sina sex välmående gårdar. Ute på slätten ligger flera enskilda gårdar i alla riktningar och trakten är kraftigt befolkad. Åkrarna ger god avkastning, och gott om betesmarker finns så det blir mycket boskap i gårdarna. Här kunde folk ha levt i ro och välmåga om det inte varit för Tore Ekehufvuds vilda söner, Heimdal, Arn och Torulf. De tre bröderna söker bråk, både bland grannar och bland folk som reser till och från Tångvalla, och de super och för ett riktigt svinaktigt leverne. Alltid är det någon av grannarna som kommer och kräver Tore på ersättning för än det ena än det andra som bröderna har stulit eller slagit sönder. T.o.m. kungen själv börjar förlora tålamodet på slynglarna, som ibland inte drar sig för rena överfallen. Hjälten Fastulf Kniv-och-yxa kom från Vitbäcken, och var den snabbaste och raskaste krigare Hunaland sett.

Tångvalla

Tångvalla kungsgård är huvudsäte för kung Ragnvald och en av de gårdar som Ragnvald Knaphövde donerade till kungadömet 1097. Kungsgården ligger på en konstgjord ö i en tjärn uppe på en höjd och nås via en stockbro. Det påstås att Bergljot, en av Bergfast Ottarsons söner, byggde ön och den första gården som låg här. Idag har gården på ön utvecklats till ett stort komplex av bostadshus och ekonomibyggnader, faktiskt mer en väldigt storby än en storgård nu för tiden och är det närmsta Hunaland kommer en stad. På Tångvalla är det kristna kapellet kungen lät bygga i samband med att han tog dopet, i fart med att ersättas av en kyrka som man är på väg att bygga. Två stadiga murförstärkta stockverk omgärdar hela kungsgården, ett runt gårdens kärna och ett runt hela ön. Fyra kraftiga timmertorn tronar på strategiska platser. Innanför stockverken är det ett ständigt myller, särskilt när kungen och hans hird är på plats. Krigsfolk övar med sina vapen, budbärare rider ut och in, hantverkare, tjänstefolk och trälar arbetar med sitt, foror med förråd kommer från de gårdar i närheten som ägs av kungen, och överallt riskerar man att snubbla över småbarn, hundar, grisar, fjäderfän och om vintrarna när boskapen är hemma från säterbetet en och annan get som har smitit ut ur fähuset. På Tångvalla vistas också stundtals flera av Hunalands mäktigaste personer pga. olika ärenden gällande landets styre men också för de gillen som hålls här. Frode Alfhildsson är kungsgårdens förvaltare och håller koll på allt som rör hushållet och de många människor som arbetar för lön och alla de besökare som skall tas emot med kunglig gästfrihet. En av Hunalands största hjältar, Frösten Est, är gravlagd här.

Skardalsfjället

Tennsjön

Tennsjö

Hövding Eskil Vigulfsson från Knaphövdeätten i Tennsjö styr den stora byn och trakten däromkring. Hans gård ligger strax utanför byn. Tennsjö kyrka är den äldsta i Hunaland, med över 100 år på nacken. Det lär ha varit Ulf Knaphövde som lät bygga kyrkan åt sin hustru Ulrika av Impe, hon som försvann tillsammans med det berömda Borgasilvret. Kyrkan var från början mycket liten, men den har redan byggts ut vid flera tillfällen så att den numera kan ta emot en församling på över 200 personer på samma gång. Fader Patricius tjänstgör här och slog sig ner på familjens gård strax utanför Tennsjö som nybliven änkling efter Sigyn Holmsdotter Krok från Ed. På kung Ragnvalds påbud byggdes för några år sedan en kvarn i Tennsjö, och folk passar ofta på att få malet när de ändå är i byn på marknad. Det finns en liten färja som kan ta upp till sex kor och två personer, vilket sparar ett par rasters väg runt sjön. I en av byns små gårdar bor en litet underlig figur, Julius Smörblomma Ekehufvud, som kallar sig bastumassör – vad det nu är… Julius brukar dyka upp på marknadsdagarna och sälja oljor och parfymer från fjärran länder. På Tennsjöns norra strand ligger Sara Ekehufvuds gård Källviken. Sara bor inte här så hon har lämnat ansvaret till gårdsbryten, Vanja Eskilsdotter. Lite utanför Tennsjö ligger Viekullen, en berömd offerplats som är helgad åt Tor, Ägir och Njord. Särskilt statyn av Njord är värd att se, för han håller i handen ett ljuster som är dekorerat med ett filigransarbete i silver av allra yppersta kvalitet. Intill offerplatsen och gudahovet ligger godegården Vasta där goden Oddfast Ödis bor. Gammaltroende och kristna samverkar väl här även om kyrkans folk tar omvägen runt Viekullen.

Tennsjön är den största sjön i Hunaland, med gott fiskevatten och omkring i skogarna även bra med vilt. Tennsjö by ligger på den västra stranden och där hålls en gång i månaden marknader som drar folk från när och fjärran.

Graneholm

Landherse Ask har låtit bygga en kyrka på ättegården Graneholm. Kyrkan är helgad åt Maria, Jesu moder, ett modernt påfund som Ask plockat med från sina resor utomlands. Här sitter den gamla franskfödde fader Hildebert som präst. Graneholm är Hunalands största gård efter Tångvalla (alltså Tångvalla kungsgård). Intill gården ligger byn med samma namn, elva gårdar stor och känd för sina välbyggda hus och sina feta boskap. Under hungeråret 1105 bistod Graneholm delar av sydvästra Hunaland med kött och säd till billigt pris. En vårdag överfölls en livsmedelsfora av rövare längs vägen mot Gubbkroken och allt fotfolk dräptes, däribland landhersens unga kusin Hervor Aslaugsdotter. Landherse Ask svor på att straffa rövarna, och gick hårt fram mot både små och stora tjuvar som han kunde finna på sina marker, men det verkar inte som om den hämnden har gjort honom lättare till sinnes för han sörjer fortfarande sin fränka mycket djupt.

Storåsa

Gården ligger ensligt till, så den är förstås väl skyddad av vallar och pålverk. Storåsa var tidigare landhersegård så det finns stora utrymmen för krigare och gäster, men de står numera mestadels tomma. På vårvintern 1105, under en björnjakt, dog landherse Eldbjörg Torgrimsdotter Sköld, utan att lämna några barn efter sig. Hennes ende bror Sone var död sedan tidigare, så hans två små döttrar fick dela arvet efter Eldbjörg. Storåsa sköts numera av en bryte från Graneätten, som flyttat dit tillsammans med sin familj. I sinom tid är det tänkt att flickorna skall ta över, men Graneätten vill gärna ta över gården själva.

Gubbkroken

Gubbkroken drabbades hårt av översvämningar sommaren 1104 och det mesta av skörden gick förlorad. Folket i trakten fick sälja undan vad de kunde av boskap och lösösre för att överleva. Idag är läget tillbaka till vad det varit, rent ekonomiskt. Gubbkroken befolkas nästan uteslutande av gamla gubbar, enstöringar och vettlösa karlar. Inga friska unga vill stanna kvar och inga kvinnor vill dit överhuvudtaget. Snarare är det ett straff att bli tagen till Gubbkroken. Invånarna livnär sig dock på fiske, vilket förpestar omgivningen med sin lukt då man bl.a. soltorkar fisk på de många torkställningar som finns. Ingen frisk människa gör sig besvär här mer än det absolut mest nödvändigaste av ärenden.

Kast

Här bor bröderna Harbard och Källvar Vilesson Krok tillsammans med två andra Krokättlingar, deras fränder Arnlög Onävsson och Halvar Helgesson. Det bedrivs inte mycket gårdsbruk på Kast, det finns bara några få kor och getter och några rovåkrar som sköts av tjänstefolk och trälar. Istället försörjer sig Vilessönerna på import och handel med vin och mjöd, och reser runt med sina varor i Hunaland till alla som är rika nog att dricka vin, mjöd och öl. Affärerna verkar löna sig bra, för det finns gott om silver till att köpa förråd till gården.

Stomås + Skukkefäjällsgruvan

Hunalands främsta gruvby. Större delen av befolkningen livnär sig på ett eller annat sätt på Skukkefjällsgruvan. Haste Gullesson av Ödisätten äger bl.a. stora andelar i gruvan (jämte Knaphövdeätten) och är den främsta ägaren. Han är tillika lagman. Hans boning är minst sagt den mest imponerande i byn och i trakten. Stomås erbjuder stora möjligheter för äventyrare, laglösa, ljusskygga eller andra strövande personer att slå sig ned och försörja sig. Pga. byns befolkning har flera ölstugor slagit upp portarna och här spenderar gruvarbetarna merparten av sitt silver på öl, spel och annat.  Lagman Haste håller dock det hela i ordning med sina krigare som är vana vid att hantera fyllebråk, slagsmål och andra dispyter. Man står inte under någon hövding och det finns inget direkt behov av det heller. Egentligen fungerar lagman Haste redan som det. Jordbruket är nästintill obefintligt, vilket gör att man måste förlita sig på leveranser från andra delar av landet. Turligt nog ligger Ödisättens huvudgård, Västanbäcken inte långt bort.

Piparbo

En av Hunalands folkhjältar, den tystlåtne enstöringen Kast-Kabbe Stenson bodde här och man försöker göra sig en hacka på hans namn. Hövding Katla Jogerdsdotter i Piparbo rådde här fram till sin död, då man även förlorade hövdingaskapet till Ålerud. I byn finns relativt sett många dugliga krigsfolk och tillsammans med kungens hirdfolk på Ulvhammar så håller man trakten under uppsikt och fri från rövare och pack. Jordbruk och boskap fyller annars vardagens sysslor. Livet är stillsamt utöver de slagsmål som sker då och då mellan krigsfolket.

Ålerud

Hövding Öyvind Vigsson Knaphövde på fadersgården Flo kring Ålerud härskar över området och byn. Pilgrimsleden från söder går rätt igenom byn Ålerud, något som invånarna där inte är sena att utnyttja. Många resenärer som har övernattat i Ålerud har lämnat byn med nyinköpta ”nödvändigheter” som t.ex. Sankt Olofs-kakor ”Om du möter vilddjur längs vägen så släng bara en kaka framför dem så tar de kakan istället för dig. Det fungerar varje gång, jag lovar!”, ”signad” mossa att lägga i skorna ”Den enda säkra metoden mot skavsår och valkar.”, pipor gjorda av sälg från en dunge där Olof den Helige lättade sig på vägen mot Stiklastad ”Blås bara i pipan då och då så håller du troll och jättar ifrån livet. De fruktar kung Olof över allt annat.” med mycket mera. Nåja, Ålerudsborna står till tjänst med riktiga nyttigheter också, som mat, skor, läkeörter, hovslageri och annat. Där finns till och med ett värdshus där pilgrimer och andra kan få en bädd och ett varmt mål mat mot betalning.

Värdshuset i Ålerud, Springande Hjorten, drabbades av brand för några år sedan. Värdshuspigan Akkra ansågs länge som den ansvariga, men inget bevisades. I gården Liane i Ålerud bor Astor Eirson, en grå liten gubbe som vettet slagit slint på. Han tror att han är ”kung över Hunaland, Jämtland och Tröndelag”. Han är ofarlig och gör ingen förnär så de som inte spelar med låter honom vara ifred. Han får hjälp med gården av Ålerudsborna, som turas om att vara hans ”tjänstefolk”.

Ulvhammar

Det är under Herse Alfgeir Germundsson Knaphövdes förvaltning som Ulvhammar kungsgård har börjat föda upp de smäckra, snabba hästar som är gårdens specialitet. De flesta av kungens hästar är uppfödda här på Ulvhammar; hästar av en snabb och uthållig ras, om än inte så stark och storvuxen som många tunga krigare skulle önska. Utöver arbetet som Ulvhammars förvaltare och försvarsledare är Alfgeir också lagkunnig och håller ting för kungsgården och kringliggande byar och gårdar. Ulvhammar var en av Knaphövdes ättegårdar, men tillhör landets härskare. På Ulvhammar odlas mycket vete, ett relativt sällsynt sädesslag i Hunaland. Närheten till pilgrimsleden gör att mycket utrikes handel och många pilgrimer passerar gården, och med resande kommer också nyheter från när och fjärran. Budbärare med snabba hästar finns alltid redo om viktiga nyheter söderifrån snabbt behöver nå kungen. Till gården hör vidsträckta betesmarker för en stor del av kungens boskap. Ulvhammar kyrka är en trolovningsgåva till kung Ragnvald från drottning Sigrid. Kyrkan stod klar på våren 1104 och där installerades den 34-årige norske fader Steingrim. Det var på Ulvhammar som kung Ragnvald firade sin trolovning med drottning Sigrid på sensommaren 1104.