Anseende och heder
Gästfriheten
I Hunaland, liksom i största delen av övriga Norden, är gästfrihet en oskriven lag. Många resenärer skulle duka under om inte dörrar öppnades och mat sattes fram när folk kommer över fjällen eller genom skogen och nästa gång kan det ju vara din tur att be om gästfrihet. Du är inte tvungen att ta emot vem som helst som gäst. Men har du som värd utlovat gästfrihet och tagit emot gäster du väl bjudit in i ditt hus är ditt ansvar. Inget ont får hända dem, ingen får förolämpa dem och de skall få ett frikostigt bemötande. Till och med tiggare som du bjuder inom dörren räknas som gäster. Om två gäster börjar gräla under ditt tak är det din plikt som värd eller värdinna att antingen försöka få dem sams igen eller också be dem ta sitt gräl utomhus. Att ställa sig på den ene gästens sida vore att kränka den andre gästen.
Du kan aldrig själv kräva att få gästa någon. Det kan till och med ses som en fientlig handling om du bara kliver in i ett hus dit du inte blivit bjuden över tröskeln – och var och en har rätt att skydda hus och hem. Om du däremot verkligen blir inbjuden har du starka förpliktelser mot ditt värdfolk. Att börja ett gräl eller, ännu värre, dra vapen under någon annans tak är något man ser mycket illa på; det är gästernas plikt att hålla fred och god ton. Det anses som dålig fostran att stoppa i sig alltför mycket av mat och dryck när man kommer som oväntad gäst. Är man inbjuden i förväg till gille eller liknande skall man däremot ta för sig för att hedra värdfolket och deras frikostighet. Skulle den gård där du är gäst bli utsatt för ett överfall är det också din plikt som gäst att försvara ditt värdfolk.
När man har gästat någon är det hedersamt att antingen bjuda tillbaka eller att lämna en gåva till värdfolket. Ett undantag från detta är en del kristna präster som anser att det räcker som tack att nedkalla Guds välsignelse över huset de gästat. De kristna håller oftast med om detta, men bland de andra muttras det en del, fast tyst så att man inte skall få rykte om snålhet.
Fosterbarn/fosterföräldrar
Det är inte ovanligt att en familj lämnar bort ett eller flera av sina barn till fostran. Det här är ett sätt att knyta band mellan familjer och att visa både barnets familj och fosterfamiljen heder. Dessutom kan det dra kunskap till familjen: det barn man har lämnat bort kan kanske lära sig ett och annat nytt och nyttigt i fosterhemmet. Ett fosterbarn uppfostras under samma förhållanden som familjens egen avkomma. I vissa extrema lägen kan ett fosterbarn vara som en sorts gisslan.
Edsfrändeskap
Vid några sällsynta tillfällen händer det att någon vill knyta ett starkt, speciellt band till någon av sina vänner. Då kan man ingå vad som i Hunaland kallas “edsfrändeskap”. Det här tas mycket högtidligt i hela Norden och sker ofta, men inte alltid, i vittnens närvaro och genom att de båda blivande edsfränderna skär sår i sina handleder och “byter blod”. Detta gör att de sedan räknas som varandras blodssyskon i allt utom arvsfrågor.
En hederlig människas ord
Det givna ordet räknas för mer än det skrivna i Hunaland, där inte alla är skrivkunniga. “Ett hederligt handslag är mer värt än hundra runor”, finns det ett hunaländskt ordspråk som lyder. Den som får rykte om sig att inte hålla ord förlorar raskt sin heder, och få kommer att vilja göra affärer eller ingå några överenskommelser med honom eller henne. Dessutom kan han eller hon få svårt att föra sak eller vittna vid ting och inför byråd.
Vidare går heder i arv, på gott och ont. Var t.ex. din far en person som dragit oheder över sig, räknas även du som ohederlig. Till motsatts bevisats. Om en person återupprättar sin heder, brukar detta förkunnas på ting eller liknande då många hör på, så att alla skall veta om att man inte längre räknas som ohederlig.
Utgångspunkten för de flesta är att det någon säger också stämmer. Så om någon, som inte redan har ett rykte som lögnare, svär på sin heder förutsätter alla att han eller hon kommer att stå vid sitt ord. Att vara överdrivet misstänksam är inte hedersamt för en själv och man riskerar dessutom att förolämpa oskyldigt – men kanske inte ofarligt – folk i onödan.
Edskål
Om någon vill gå ed på något, utan att anropa gudar, skall denne utropa edskål. Vederbörande anger vad han eller hon går ed på, dricker då ur halva bägaren och häller ur resten. Övriga dricker med vederbörande. Om ingen dricker edskålen med personen har de betraktat han eller hon som ohederlig och ej att lita på.
