Foto: Hanna Olsson

Länge styrdes Hunaland av hövdingar som hade att enas sinsemellan om utrikespolitiken och som skötte sina respektive områden med hjälp av lokala inflytelserika personer. Men ju starkare och mäktigare landets grannar blev desto mer sårbart blev Hunaland av att inte ha något maktcentrum som snabbt kunde mobilisera hela landet och som kunde sätta välutbildat och rätt uppfostrat folk att tala för hela landet med utländska kungar. Saken diskuterades i rådslag både ute i bygderna och bland hövdingarna, och till slut bestämdes att Hunaland skulle bli ett kungadöme.

År 1096 valdes överhuvudet för en av landets mäktigaste ätter, Ragnvald Ragnvaldsson Knaphövde, till Hunalands kung. Valet föregicks av en del heta diskussioner även om det aldrig kom till direkta slagsmål. Vaino Oddgrimsdotter från den lika mäktiga Sköldätten och ungdomskamrat till Ragnvald var också en stark kandidat. Länge stod det och vägde mellan de båda men till slut lade Vaino ner sin kandidatur med hänvisning till att Knaphövdarna av hävd var landets främsta hövdingar och borde bidra med dess förste kung. Vaino blev för all del inte lottlös. Så fort Ragnvald svurits till kung utnämnde han henne till Hunalands krigshövding, med makt och rätt att i eget namn kalla samman och leda allt väpnat folk mot inrikes och utrikes fiender.

Tre ätter bidrog till kungamaktens försörjning när kungariket skapades. Stormannaätten Knaphövde donerade gårdarna Tångvalla och Ulvhammar, stormannaätten Sköld donerade gårdarna Stortind och Rensta och bondeätten Ekehufvud donerade gården Bistra. De här fem gårdarna skall försörja Hunalands alla framtida härskare oavsett vilken ätt de kommer från.