Folktro

Både de asatroende och de kristna (med undantag för vissa extremister) vet att världen bebos av mycket annat än människor och djur. En del av dessa varelser kan vara till god hjälp om man bara behandlar dem rätt, medan andra är helt och hållet livsfarliga. Det finns massor av knep för att klara sig bland alla oknytt, förmodligen har varje familj sina egna metoder.  

Kom-ihåg-lista för den som vill klara sig bland oknytt:

Håll fred i ditt hushåll och arbeta flitigt så får du gårdsvättens hjälp.

Glöm inte att bjuda vätten på mat.

Slå en skvätt ur ditt krus på marken, så får du småfolket på din sida.

Järn skyddar mot allt oknytt utom dvärgar.

Kliv aldrig in i en älvaring – då kan älvorna få makt med dig.

Om du råkar på näcken eller bäckahästen, se till att du inte möter hans blick.

Bär ett trollkors i en läderrem runt halsen.

Gå aldrig på de dödas väg – den gräsbevuxna mitten av vägen.

Om du slänger en nypa salt över vänster axel i farans stund avvärjer du både oknytt och otur.

Den som ljuger för en dvärg lever sällan till nästa dag.

Man skall tänka sig noga för innan man önskar något av oknytten.

Om du vill hitta skatter som skyddas av oknytt måste du komma ihåg att aldrig vända dig om och alltid vara helt tyst vad du än får se och höra.

Hästskon & Trollkors

Trollkorset är det traditionella skyddet för att hindra troll och vättar att kliva över tröskeln. Men enligt kristen tradition så lyckades Sankt Dunstan överlista självaste Djävulen med en hästsko. Då hästskon och trollkorset har vissa likheter i utseende samt funktion, så har hästskon blivit lika kraftig som trollkorset inom den Hunaländska folktron.

Gårdsvätten, tomten

Är en liten men urstark figur som trivs bra på välskötta gårdar. Sägs vara en grinig och petig liten rackare som inte tål att man stör i arbete eller slarvar med sitt eget. Det är många husbönder som skrockande berättat hur deras trälar och drängar plötsligt fått en hård örfil av en osynlig hand när de stått och latat sig mitt i tröskarbetet eller gödselkörandet. Kommer man på god fot med sin gårdsvätte har man tur. Djuren trivs och förökar sig, säd och hö växer och mognar bra. Vad man aldrig får glömma är att dela med sig till gårdsvätten. Mat och dryck vill den ha – åtminstone lite gröt då och då. Skulle någon stackare glömma att ställa ut mat åt vätten, vet man inte vad för olyckor som kan hända. Därför är det klokt att till årsblotet – det de kristna kallar jul – bjuda husdjuren (och förstås vätten) på något extra gott och att ställa ut en sädeskärve till fåglar och smådjur.

Småfolket

Som bor under marken på gårdar och i byar. Det sägs att en del småfolksfamiljer till och med bor under husgolv. Småfolket lever mest sitt eget liv och hör bara av sig till människor om det är riktigt viktigt, för dem. Om man misstänker att man har ingången till en småfolkstunnel någonstans måste man se upp så man inte förstör den, och det är viktigt att inte tömma sopor eller vatten i närheten av ingången – småfolket må vara försynta men visar men dem inte hänsyn kan de ställa till med allt möjligt. Om mjölken inte kärnar sig till smör, om djuren blir sjuka eller går vilse på skogen, om väven trasslar sig i vävstolen kan det vara småfolket som känner sig kränkta. Ett vanligt sätt att hålla sig väl med småfolket är att tömma ut litet ur sitt dryckeskärl till dem på marken eller att kasta in en pytteportion mat i elden. Förmodligen kommer den här seden från den gamla elementärtron – ett offer till jord och eld.

Spöken

Är sådana som inte vill lämna det jordiska bakom sig. Spöken huserar oftast i närheten av sina gravar eller den plats där de dog. Båda religionerna är i alla fall överens om att spöken är döda människor som inte kan hålla fred på sig. Framför allt är spöken en kuslig syn som kan skrämma vettet ur både folk och fä, men de kan också vara livsfarliga att möta. Särskilt dräpta människor blir gärna spöken. För att undvika detta är det vanligt att den som slagit ihjäl någon pålar fast liket i marken eller i en sjöbotten. Ibland kan detta hjälpa även mot “bofasta” spöken, och det har hänt att man har grävt upp gravar för att påla fast innevånaren.

Näcken och Bäckahästen

Ibland sitter näcken på en sten i vattnet och spelar på sina långa, styva morrhår, och den som hör den musiken grips av en svårbetvingad lust att kasta sig ut i vattnet. Näcken kan också förvandla sig till en häst och lura upp människor på sin rygg för att sedan störta sig i vattnet med dem på ryggen. Det märkliga med den hästen är att hur många människor som helst får plats på dens rygg, den töjs ut för att rymma så många offer som möjligt. I Berghem berättas det fortfarande om Bagdar Böle som råkade bäckahästen en gång när han var vid bäcken för att ta sitt årliga bad inför kamperna i ringen. Bara genom att vägra möta bäckahästens blick och visslande dra sig bakåt tills han kunde vända och rusa iväg klarade sig Bagdar med livet uppför backen till byn.

Jättarna

är onda och farliga varelser, men turligt nog ganska dumma. Så den som har huvudet på skaft kan lätt prata omkull dem. Några av jättarna bor högt uppe bland fjällen medan andra lever i isvärlden eller i eldvärlden utanför jordens kant. Stora stenar som tycks blivit kastade till sin plats sägs vara spår av en jätte.

Skogsrået

Härskar över skogens vilt, är en underbart vacker och tilldragande varelse för den som ser rået, framifrån. När den vänder ryggen till ser man att det inte är en människa man råkat. En del skogsrån har ett hål i ryggen, några har en rygg av granbark och andra har en rävsvans hängande ner. Rävsvans har ibland också bergsrået som härskar över bergens malmskatter. Många som vandrar i skog och berg har kommit tillbaka efter lång tid ute i markerna och yrat om kvinnan, mannen (eller vad man nu mest gillar) de mött därute, och många har försvunnit för att aldrig återkomma. I många sjöar och tjärnar finns ett sjörå, även den mycket vacker men med en grönaktig hy, simhud mellan fingrarna och små gälar under öronen. Sjörået råder över fisket och vädret på sjön. Det finns ingen patentmetod för att komma tillrätta med dem.

Älvor

Är pyttesmå, vita, eteriska varelser som kan locka vem som helst med sig i sin dödliga dans i dimman. Här och där kan man se spåren efter älvornas dans i form av cirklar med nedtrampat gräs eller med små svampar. En sådan älvring, eller alvrum, skall man akta sig för att gå in i, för älvorna kan lätt få makt med en. Älvor håller sig mestadels utomhus, men kan också ta sig in i människors boningar och ge sig på nyfödda barn. Är barnen magra och ynkliga skall man titta efter älvsoget på deras fingrar och tår, alltså tecken på att älvorna varit framme och sugit blod och kraft ur barnet. För att undvika att detta händer skall man smeta något beskt där älvorna suger och förstås lägga järn i lindan.

Dvärgarna

Sägs födas som maskar djupt nere i jorden för att så småningom utvecklas till småvuxna surgubbar med kort humör och långt minne för oförrätter. De är oöverträffade på magiskt smide (leverantörer till själva asagudarna) och skattsamlande, och är inte så oävna som bryggare heller. För den som vill umgås med dvärgar gäller egentligen bara en viktig regel: BRYT ALDRIG ETT GIVET ORD TILL DEM! De ljuger aldrig för dig och de förväntar sig samma hederlighet tillbaka. Däremot händer det ofta att dvärgarna är betydligt oartigare mot dig än vad du skall vara mot dem.